Remissvar

Höjda nivåer på kränkningsersättning

Brottsoffermyndigheten välkomnar förslaget om höjda ersättningsnivåer för kränkning. Det är en mycket angelägen reform och ett viktigt led i arbetet med att förstärka brottsoffers rätt till ersättning. Myndigheten tillstyrker förslaget  och instämmer i de överväganden som utredningen har gjort vad gäller de faktorer som ska vara vägledande när de kommande nivåerna ska bestämmas.

Därutöver vill myndigheten lämna följande synpunkter och kommentarer.

Brottsoffermyndigheten anser att lägstanivån för vad som beloppsmässigt ska anses utgöra en allvarlig kränkning bör höjas till 10 000 kronor i stället för 8 000 kronor. Fastställande av nivåer för kränkningsersättning innebär alltid en viss schablonisering. För att främja en enhetlig praxis och underlätta tillämpningen förordar myndigheten belopp med jämna fem- och tiotusental, även på de lägre nivåerna. Förändringarna i penningvärdet som sker årligen motiverar dessutom att lägstanivån sätts till ett belopp som är något mer hållbart över tid.

Utökningen av punktlistan i 5 kap. 6 § skadeståndslagen över de faktorer som särskilt ska beaktas är bra och kommer förhoppningsvis leda till mer nyanserade bedömningar och utförligare motiveringar när kränkningsersättning bestäms.

En omständighet som inte lyfts av utredningen men som Brottsoffermyndigheten redan i dag beaktar i höjande riktning vid bedömningen av kränkningsersättningens storlek är om det funnits ett hatbrottsmotiv till brottet. Det ses som en försvårande omständighet enligt 29 kap. 2 § 7 punkten brottsbalken vid bedömningen av ett brotts straffvärde och myndighetens uppfattning är att en motsvarande bestämmelse bör införas i 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Att bli angripen på grund av ens etniska bakgrund, tro, sexuella läggning, könsöverskridande identitet eller liknande utgör en alldeles särskild kränkning för den utsatta personen vilket bör komma till uttryck i lagstiftningen.

En utvidgad rätt till kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

Brottsoffermyndigheten har inget att invända mot att ribban för när poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap anses ha varit utsatta för en allvarlig kränkning sänks något, och att fler fall än tidigare ger rätt till ersättning. Förslaget innebär dock att en viss grupp av brottsoffer får en särställning genom en särreglering i skadeståndslagen, något som avviker från lagens nuvarande utformning.

Även efter en sådan lagändring kommer det att finnas personer i yrkesgrupper med särskild beredskap som utsätts för brott i tjänsten och som inte kommer att ha rätt till ersättning. Reformen löser alltså inte problemet fullt ut. Brottsoffermyndigheten vidhåller sin ståndpunkt att frågan om rätten till ersättning för brott som poliser och andra liknande yrkesgrupper utsätts för i tjänsten i grunden är en arbetsmiljöfråga, och att ansvaret därför primärt bör åligga arbetsgivaren.

Utredningen har gjort bedömningen att det inte behöver införas en hänvisning i brottsskadelagen till den nya bestämmelsen i 2 kap. 3 § andra stycket skadeståndslagen. Brottsoffermyndigheten delar inte den uppfattningen utan menar att en hänvisning behövs för att säkerställa tillämpligheten även i ärenden om brottsskadeersättning. Myndigheten ser behovet av ett förtydligande eftersom 5 § första stycket brottsskadelagen är en självständig kränkningsregel i förhållande till 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Även om begreppet allvarlig kränkning finns i båda bestämmelserna och ska tillämpas på samma sätt, finns i dag ingen direkt koppling dem emellan i lagtekniskt hänseende.

En stärkt rätt till ideell ersättning för efterlevande anhöriga

Brottsoffermyndigheten ser positivt på att den ideella ersättningen för efterlevande anhöriga blir högre än vad den är i dag. Myndigheten ställer sig emellertid tveksam till om syftet med reformen verkligen kommer att uppnås med det förslag som lämnats.

Att den ideella anhörigersättningen för sveda och värk är förhållandevis låg kan förklaras av att det som ersätts är den efterlevandes psykiska personskada och att den bestäms utifrån Trafikskadenämndens hjälptabeller. Den särskilda anhörigersättningen däremot, har inte någon koppling till den efterlevandes personskada, utan utgör en rent ideell ersättning som ska lämnas med ett schablonbelopp för varje avliden anhörig. För den efterlevande kan den särskilda anhörigersättningen komma att uppfattas som en ersättning för förlusten av den avlidna personen. Skadeståndsrättsligt har den, som utredningen också anför, likheter med kränkningsersättningen på så sätt att den ska bekräfta den anhöriges upplevelse och bidra till upprättelse. Utifrån det perspektivet anser Brottsoffermyndigheten att det föreslagna beloppet om 50 000 kronor är för lågt, även med beaktande av den tillkommande ideella ersättningen för den egna personskadan. Det blir särskilt tydligt vid en jämförelse med de nya nivåerna för kränkningsersättning, där 50 000 kronor föreslås vara den lägre nivån för grov misshandel respektive högre nivån för grovt olaga hot.

Brottsoffermyndigheten bedömer att det finns en stor risk att den kritik som finns i dag om att den ersättning som lämnas till efterlevande anhöriga är för låg kommer att kvarstå även efter reformen. Om det ska införas en rent ideell ersättningsform förordar myndigheten att den sätts till ett betydligt högre belopp, förslagsvis 200 000 kronor. Till skillnad mot utredningen anser myndigheten att sådan ersättning bör lämnas också till den som förlorat en nära anhörig till följd av ett oaktsamt handlande, dock med ett lägre belopp. I övrigt delar myndigheten utredningens bedömning när det gäller principerna för hur den särskilda anhörigersättningen ska bestämmas.

Om det av samhällsekonomiska skäl inte är möjligt med ett belopp i den storleken för den rent ideella ersättningen, anser Brottsoffermyndigheten att en bättre lösning är att höja schablonersättningen för den anhöriges psykiska personskada och avstå från att införa en särskild anhörigersättning. Ersättningens nivå motiveras då, som i dag, av att det är den efterlevandes egen personskada som ersätts. Höjningen skulle i sin tur kunna leda till en översyn av övriga schablonbelopp för sveda och värk, något som myndigheten ställer sig positiv till.

Särskilt om närståendebegreppet

Utredningen har valt att inte föreslå några ändringar vad gäller den krets av anhöriga som har rätt till ersättning när någon dödats genom brott. Enligt Brottsoffermyndighetens mening är anhörigkretsen enligt nuvarande lagstiftning och praxis något snäv och med för stort fokus på hushålls-gemenskapen. Myndigheten skulle gärna se en utvidgning av kretsen så att exempelvis särbos och vuxna syskon utan hushållsgemenskap ges rätt till ersättning i större utsträckning än i dag.

Ändringar i trafikskadelagen

Utredningens förslag innebär att den särskilda anhörigersättningen inte ska omfattas av trafikskadelagen. Det är en rimlig slutsats utifrån argumentet att andra rent ideella ersättningsformer, som kränkningsersättning, inte omfattas. För det enskilda brottsoffret, som förlorat en nära anhörig i samband med ett uppsåtligt/grovt oaktsamt trafikbrott, innebär det emellertid att hen behöver vända sig till flera instanser för att få ut sin ersättning. Den efterlevande kommer att få personskadeersättningen direkt från trafikförsäkringsbolaget men måste yrka skadestånd för den särskilda anhörigersättningen i domstol och, om den dömde gärningspersonen saknar betalningsförmåga, vända sig till Brottsoffermyndigheten och ansöka om brottsskadeersättning. Ur ett brottsofferperspektiv vore det mest fördelaktigt om trafikskadelagen ändrades så att även rent ideella ersättningsformer täcks av trafikförsäkringen. All ersättning vid trafikbrott skulle då lämnas från en och samma instans.

Utvidgade utmätningsmöjligheter till förmån för brottsoffer

Brottsoffermyndigheten tillstyrker förslagen. De innebär att fler brottsoffer kommer att få sina skadestånd betalda och att statens regressintäkter kommer att öka.

Ett fungerande ersättningssystem

Brottsoffermyndigheten delar utredningens uppfattning att det är mycket viktigt att den information som brottsoffer får om ersättningssystemet är tydlig och korrekt. Här har aktörerna inom rättsväsendet ett särskilt ansvar. Det är givetvis en stor fördel om de som lämnar informationen till de brottsutsatta själva har goda kunskaper om ersättningssystemet. Brottsoffermyndighetens erfarenhet, och som Riksrevisionen också uppmärksammat, är att det finns förbättringspotential i det avseendet. En annan aspekt är vikten av att brottsoffret informeras om möjligheterna till ersättning i ett skede när hen är mottaglig och kan tillgodogöra sig informationen på ett bra sätt.

När det gäller den statliga brottsskadeersättningen har Brottsoffermyndigheten genom åren vidtagit en rad åtgärder för att förenkla ansökningsförfarandet och underlätta för brottsoffer att få ut sin ersättning. För att motverka missförstånd och en eventuell bild av att det skulle vara svårt att ansöka om brottsskadeersättning kan Brottsoffermyndigheten bidra med utbildningsinsatser gentemot rättsväsendet och andra relevanta aktörer. Ett sätt att öka medvetenheten om rätten till brottsskadeersättning skulle kunna vara en kampanj riktad mot allmänheten.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Brottsoffermyndigheten instämmer i utredningens bedömning att det inte behövs några övergångsbestämmelser.

Ekonomiska konsekvenser

Den reform som föreslås kommer att få stor betydelse för brottsoffers rätt till ersättning men kommer också att påverka Brottsoffermyndighetens behov av resurser.

Om förslaget med nya ersättningsnivåer leder till lagstiftning behöver ny praxis skapas för samtliga kränkningsgrundande brott. Där kommer Nämnden för brottsskadeersättning att inta en central roll. För Brottsoffermyndighetens del innebär det ett omfattande förberedelsearbete inför de nämndsammanträden där de nya nivåerna ska fastställas. Detta förberedelsearbete ska utföras av brottsskadeenhetens tio beslutsfattande jurister parallellt med ordinarie ärendehandläggning. Reformens omfattning och rättsväsendets behov av att snabbt få tillgång till vägledande avgöranden gör att arbetet gentemot nämnden kommer att behöva intensifieras och ta mer tid i anspråk än det vanligtvis gör.

Det finns också skäl att anta att den nya lagstiftningen kommer att medföra ett ökat tryck på myndighetens servicetelefon i form av fler förfrågningar från rättsväsendets aktörer om de nya ersättningsnivåerna.

Utan utökade resurser för brottsskadeenhetens räkning finns en stor risk för ökade ärendebalanser, längre handläggningstider och sämre servicenivå, något som ytterst kommer att slå mot brottsoffren. Rekrytering behöver påbörjas snarast möjligt eftersom det tar tid att bygga upp kompetensen gällande denna speciallagstiftning.

Förslaget om höjda ersättningsnivåer kommer även att påverka myndighetens regressverksamhet. Större utbetalningar av brottsskadeersättning kommer att resultera i större skulder och därmed längre återbetalningstid för gäldenärerna. Det innebär att fler regressärenden kommer att behöva hanteras under längre tid vilket i sin tur leder till behov av ökade resurser.

En osäkerhetsfaktor är att högre ersättningsnivåer kan ge incitament till fler brottsoffer att ansöka om brottsskadeersättning. Ett ökat inflöde av ansökningar kommer att generera utökade resursbehov både för handläggningen av brottsskadeärenden och regressärenden.

Brottsoffermyndighetens övergripande mål är att främja brottsoffers rättigheter samt att uppmärksamma deras behov och intressen. Betänkandet behandlar inte frågor om utsatthet för brott och brottsofferstödjande verksamhet särskilt, vilket är i enlighet med Brottsoffermyndighetens synpunkt att det brottsofferstödjande arbetet inte ska blandas samman med det brottsförebyggande arbetet. De förslag som betänkandet lämnar har myndigheten därav inget att erinra emot.

Vidare är utredningens uppdrag generellt och betänkandet behandlar inte förebyggande av enskilda brottstyper eller kategorier av brott. Brottsoffermyndigheten vill därför ta tillfället i akt att lyfta vikten av att kommunerna särskilt uppmärksammar brott mot enskild person, samt säkerställer resurser för att hantera de konsekvenser dessa brottstyper medför för den utsatta.

Brottsoffermyndigheten lämnar yttrandet utifrån det uppdrag myndigheten har att främja brottsoffers rättigheter och att uppmärksamma deras behov och intressen.

Kapitel 3 Snabbförfarande i brottmål

Brottsoffermyndigheten tillstyrker att försöksverksamheten gällande snabbförfarande i brottmål permanentas för att successivt införas i hela landet. Därutöver vill myndigheten lämna följande synpunkter.

I del 3.4.3 i betänkandet föreslås att det framöver ska göras en utvidgning av vilka brottstyper som ska utredas inom ett snabbförfarande under förutsättning att det passar in på snabbförfarandes arbetsmetod. Vissa mindre komplicerade brott mot person ska kunna omfattas. Betänkandet anger som exempel våld och hot mot tjänsteman, våld och hot mot personal i offentliga miljöer och brott mot personal i kollektivtrafiken eller offentliga inrättningar.

Ur ett brottsofferperspektiv så är en snabb lagföring positiv om den sker med bibehållen rättssäkerhet och kvalitet och under förutsättning av att brottsoffers rättigheter beaktas. Om brottstyperna inom ramen för snabbförfarande utvidgas till ovan angivna brott mot person så måste det säkerställas att de skadeståndsanspråk som kan uppkomma för den drabbade enskilde tas upp inom ramen för kommande huvudförhandling eller strafföreläggande. Om detta inte görs så är det till stor nackdel för målsäganden. Målsäganden hänvisas då att själv föra talan i en civilprocess och kommer inte heller ifråga för den statliga brottsskadeersättningen förrän den kända gärningspersonens skadeståndsansvar prövats. Effekterna för målsäganden vid en utvidgning av snabbförfarandet måste närmare analyseras innan området utvidgas.

7 kap   Snabbförfarande i brottmål för unga lagöverträdare

Betänkandet föreslår en utvidgning som innebär att även våldtäkt, grov misshandel och rån skulle omfattas av försöksverksamheten vad gäller unga lagöverträdare. Frågan om hur rättssäkerheten och kvaliteten ska säkerställas i utredningar av grova brott analyseras inte närmare. Inte heller görs någon närmare analys av effekterna ur ett målsägandeperspektiv eller hur behovet av stöd till målsäganden ska säkerställas inom ramen för ett snabbförfarande där denne varit utsatt för ett kränkande och traumatiserade brott.

Allvarliga brott innebär en allvarlig kränkning av den personliga integriteten och förundersökningen måste drivas med denna insikt, oavsett om det rör sig om en vuxen person eller en ungdom som utsatts. Förhören kan inte forceras fram utan behöver få ta den tid som behövs och det är även vanligt att flera förhör behöver hållas med målsäganden. Målsäganden har rätt att få stöd av ett målsägandebiträde vid förhören och för att utreda skadeståndskraven som uppkommer till följd av brottet. Brottsoffrets möjlighet till upprättelse ligger sedan såväl i lagföring som i möjligheten till skadestånd. Skadeståndskraven behöver hanteras inom ramen för en huvudförhandling för att målsäganden ska bli hänvisad till att själv föra talan inom ramen för ett tvistemål. Möjligheten till statlig brottsskadeersättning när en gärningsperson är känd uppkommer nämligen först när alla andra möjligheter till ersättning är uteslutna.

Brottsoffermyndigheten avstyrker förslaget att försöksverksamheten gällande unga lagöverträdare ska utvidgas till att omfatta allvarliga brott mot person. Däremot tillstyrks att försöksverksamheten i sin nuvarande form förlängs och utvidgas till hela polisregion Stockholm.

Brottsoffermyndighetens övergripande mål är att främja brottsoffers rättigheter samt att uppmärksamma deras behov och intressen. Vidare verkar myndigheten på regeringens uppdrag för att vittnesstödsverksamhet bedrivs vid samtliga tingsrätter och hovrätter. Därför lämnar myndigheten kommentarer och synpunkter på utredningens förslag om anonyma vittnen och stöd och skydd till vittnen. Övriga förslag som betänkandet lämnar har myndigheten inget att erinra emot.

6.7.2 Det bör inte införas någon möjlighet att vittna anonymt

Utredningen har genomfört en gedigen undersökning av jämförbara länders lagstiftningar om anonyma vittnen samt presenterat för- och nackdelar med att införa ett sådant system i Sverige. En möjlighet att vittna anonymt skulle bara bli aktuellt i mycket få fall vid särskilt allvarlig brottslighet men det finns en risk att en förväntan att få vittna anonymt skulle finnas hos vittnen vid även annan brottslighet. En sådan förväntan som inte kan infrias i de allra flesta fall, kan påverka viljan att vittna på ett generellt plan och också i förlängningen skada tilltron för rättsväsendet. Brottsoffermyndigheten delar därför utredningens slutsatser om att det inte bör införas någon möjlighet att vittna anonymt. Myndigheten menar att det är positivt att utredningen i stället presenterar flera andra angelägna förslag på trygghetsskapande åtgärder som kan komma alla vittnen till del.

7.2.3 Stöd till och skydd av vittnen – Överväganden och förslag

Studier som gjorts med brottsoffer visar att de i hög grad önskar information om rättigheter och skyldigheter som de har under brottmålsprocessen. Det torde vara detsamma vad gäller vittnens behov av information.

Brottsoffermyndigheten ansluter till utredningens förslag om att vittnen ska få information om bland annat den fortsatta handläggningen, rätten till ersättning och om hur ärendet fortskrider. Vittnens behov av stöd och hjälp är däremot bristfälligt beforskat och Brottsoffermyndigheten saknar en ordentlig kartläggning av detta.

Myndigheten menar att det behövs kartläggningar som visar vad vittnen har för stödbehov. Först när en relevant aktör fått i uppdrag och genomfört en sådan undersökning kan det vara aktuellt att gå fram med förslag om stöd till vittnen och hur det bör utformas.

När det kommer till flertalet vittnen torde de flesta främst ha behov av information, vilket framför allt ansvariga myndigheter inom rättsväsendet har till uppgift att ge dem. Dessutom fyller vittnesstödsverksamheterna här en viktig funktion för att informera de vittnen som kallats till förhör i domstol. Det är viktigt att ha i åtanke att vittnen enligt svensk rätt är skyldiga att vittna och att under ed berätta om vad de bevittnat. Tidig information till vittnen om rättigheter och skyldigheter, kan i sig medföra att vittnen upplever en oro kring sin medverkan i den fortsatta brottmålsprocessen. Här är det Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten som ska ha det huvudsakliga ansvaret att informera oroliga vittnen och i förekommande fall också motivera vittnen att medverka under förundersökningen samt i efterföljande huvudförhandling i domstol. Det är också viktigt att påpeka i sammanhanget att när det kommer till vittnen som lever under en allvarlig hotbild är det Polismyndigheten som ska ansvara för hot- och riskbedömning och adekvata skyddsåtgärder.

Vid information till vittnen om möjligheterna till stöd och hjälp så är det viktigt att beakta att det rör sig om en icke-homogen grupp. Det är viktigt att informera om vilka myndigheter, organisationer och andra som kan lämna och stöd och hjälp med beaktande av vad som passar bäst i det enskilda fallet. Informationen kan omfatta såväl rikstäckande som lokala verksamheter och detta oavsett om hänvisningen sker muntligen eller skriftligen.

Brottsofferfonden som administreras av Brottsoffermyndigheten stödjer verksamheter som gynnar brottsoffer. Fonden finansierar brottsofferinriktad forskning och projekt. Sedan länge har fonden dessutom tagit ansvar för att finansiera vittnesstödsverksamheterna vid domstol. Ett tidigt stöd till vittnen utöver detta måste finansieras särskilt.

7.5 Sekretess för vissa uppgifter angående vittnen och andra förhörspersoner – Överväganden och förslag

Brottsoffermyndigheten välkomnar förslagen och anser att de är viktiga för att trygga målsägandes och vittnens säkerhet. Myndigheten menar att förslaget inte inskränker rätten till insyn för den tilltalade.

Brottsoffermyndigheten tillstyrker utredningens förslag i samtliga delar och lämnar följande synpunkter.

De presenterade förslagen innebär ett förstärkt skydd för brottsoffer.

Brottsoffermyndigheten välkomnar särskilt förslaget att kriminalisera grova sexuella handlingar som sker på distans och där gärningspersonen inte tar del av övergreppet i realtid. Lagförslaget täpper igen en lucka som finns i lagstiftningen i dag.

Vissa gärningar kommer att bedömas allvarligare och fler ageranden blir straffbara. Det kommer med stor sannolikhet även påverka ersättningsnivåerna för kränkning av den personliga integriteten i höjande riktning. Det är ett resultat som är positivt ur ett brottsofferperspektiv eftersom den kränkning som brottsoffret utsätts för är densamma och i vart fall lika allvarlig som om gärningspersonen tagit del av övergreppet i realtid.

Författningsförslag – ny andra mening

Brottsoffermyndigheten föreslår att ordet tåla som förekommer i författningsförslagen (i bland annat 6 kap. 1 § brottsbalken) förtydligas genom att ersättas med ordet utstå alternativt utsättas för.

Förslag till skrivning:

Detsamma gäller den som i annat fall genom olaga tvång eller annars på ett otillbörligt sätt förmår en person som inte deltar frivilligt att företa eller utstå en sådan handling.

Ordet tåla kan tolkas som att någon förmår någon att tåla/acceptera att bli utsatt sexuellt. Ordvalet är i Brottsoffermyndighetens mening mindre lämpligt. Det är naturligtvis inte andemeningen att någon ska behöva tåla/acceptera att bli utsatt sexuellt varför ett annat ordval är att föredra.

Brottsoffermyndigheten har tagit del av SOU 2020:47 med myndighetens ansvarsområde som utgångspunkt.

Brottsoffermyndigheten ställer sig positiv till grundtankarna i det remitterade förslaget, men vill lämna följande synpunkter:

4 kap. Kvalitet

Det föreslagna omformulerade kravet i lagtexten ger ett fortsatt viktigt och tydligt ställningstagande för att all verksamhet ska vara av god kvalitet. Nu innehåller lagen även ett välkomnat uttryck att verksamheten ska bedrivas i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. För att uppnå en evidensbaserad verksamhet och verksamhetsutveckling måste inte endast systematisk kvalitetssäkring och uppföljning genomföras utan även stöd för kunskap och kunskapsutveckling säkerställas. Sammantaget ger det nya kravet i 4 kap 1 § socialtjänstlagen en möjlighet till en effektiv verksamhet med kvalitet i fokus.

Brottsoffermyndigheten ser mycket positivt på den tydliga kopplingen mellan kvalitet och bemötande som görs genom formuleringen i den förslagna lagtexten. För många brottsoffer är mötet med socialtjänsten ett första steg att ta sig ur en svår situation. Ett respektfullt bemötande är då av fundamental betydelse för brottsoffret. Socialtjänsten kan i kontakten med brottsoffret bli en första källa till information om vad rättsprocessen innebär och vilka möjligheter till stöd som finns. Brottsoffermyndigheten som är en kunskapsmyndighet inom brottsofferfrågor och som även finansierar viktimologisk forskning kan bidra till kunskapsutveckling på just brottsofferområdet.

Med en uppföljning av verksamheten, även vad gäller bemötande och utifrån en verksamhet bedriven i överenskommelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, skapas förutsättningarna för ett förbättrat bemötande av brottsoffer och deras behov av stöd och hjälp från socialtjänsten, oavsett var i landet man befinner sig.

Avd. III Insatser till enskilda samt Avd. V Skydd och stöd för barn och unga, särskilt 10 kap 3 § samt 18 kap 4 § angående Brottsofferstöd 

Utredningen har som förslag att lyfta ut bestämmelsen kring barn till en särskild avdelning gällande barn och unga. Genom att frågan om brottsofferstöd inom socialtjänsten splittras upp i olika avdelningar beroende på ålder skapas en otydlighet. Det helhetsgrepp som finns i nuvarande lagstiftning gällande stöd till brottsoffer har därmed gått förlorat. Otydligheten förstärks även av att bestämmelsen om brottsofferstöd för enskilda (vuxna) återfinns under särskild rubrik men i avdelningen avseende barn och unga under rubriken särskilt behov om insatser i vissa fall.  

Bestämmelsen gällande barn som brottsoffer innehåller inte heller den uppräkning av personer som särskilt ska beaktas enligt förslagna 10 kap 3 §. Utan en upprepning eller en hänvisning riskerar framförallt unga vuxna att inte få de insatser och det stöd de kan behöva när de utsätts för brott t.ex. i en kärleksrelation av sin minderåriga partner eller när de lever under hedersförtryck. Unga vuxna utsatthet som brottsoffer behöver lyftas och synliggöras på ett tydligare sätt för att säkerställa att deras specifika behov tillgodoses.

12 kap. Insatser utan föregående individuell behovsprövning

Myndigheten delar utredningens bedömning att det är viktigt att i större utsträckning kunna genomföra insatser på annat sätt än efter utredning och behovsprövning. Brottsoffer, i synnerhet personer utsatta för våld i nära relationer, behöver kunna få hjälp när den enskilde är motiverad att ta emot hjälpen och då utan den fördröjning en utredning och behovsprövning kan innebära.

Brottsoffermyndigheten ställer sig också positiv till utredningens förslag att socialnämnden får, även utan vårdnadshavarens samtycke, tillhandahålla insatser utan föregående individuell behovsprövning till barn som fyllt 15 år. Det är viktigt att unga vuxna ges denna möjlighet att på eget initiativ söka och få hjälp när behovet och motivationen finns.

Barnombud

Myndigheten tillstyrker förslaget om att förutsättningarna för införandet om barnombud bör utredas vidare.

Ny socialtjänstdatalag

Myndigheten tillstyrker även med beaktande av de synpunkter som finns till 4 kap socialtjänstlagen förslaget till utvecklingen av en socialtjänstdatalag.

Brottsoffermyndigheten anser att de förslag som presenteras är angelägna och väl genomtänkta. Utredningen har föreslagit viktiga åtgärder på området. Brottsoffermyndigheten tillstyrker därför i huvudsak de förslag som lämnas i utredningen men vill framföra följande synpunkter och kommentarer.

8.4 Behovet av ytterligare straffrättsliga lagändringar

Brottsoffermyndigheten menar att tiden nu är mogen att allvarligt överväga om konstruktionen av grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning och förslaget om hedersbrott ska ta sin utgångspunkt redan i gärningspersonens kontrollerade beteende. Sådan lagstiftning finns bland annat i England som utgår från att våld som utövas i en nära relation ofta föregås av olika former av kontrollerande beteenden. Exempel på sådana beteenden kan vara att offret isoleras från vänner och familj och att offret inte får välja arbete och fritidssysselsättning. Konsekvenserna för offret av att leva under sådana omständigheter kan vara jämförbara med att utsättas för fysisk misshandel. En lagstiftning med fokus på kontrollerande beteenden skulle även kunna omfattade det som benämns ekonomiskt våld.