Forskar om hur barnfridsbrott bedöms i landets domstolar
För två år sedan blev det straffbart att låta barn bevittna brott mellan närstående, vilket har gjort att barnen har gått från att vara vittnen till målsägande. Samtidigt finns det flera utmaningar med lagens tillämpning.
– Det gäller framför allt när barn hör men inte ser brottet, och att fallen delvis bedöms olika i olika instanser, säger Mikaela Magnusson vid Göteborgs universitet.
Fler än 200 000 barn i Sverige uppskattas växa upp i en miljö där det förekommer olika former av våld. Forskning visar att dessa barn löper ökad risk att drabbas av både psykisk och fysisk ohälsa.
1989 antogs barnkonventionen av FN och året därpå godkändes den av Sverige som därmed blev juridiskt bunden att följa den, men det var först under 2020 som Sverige antog barnkonventionen som svensk lag. Året därpå, den 1 juli 2021, började en ny lag att gälla som stärker det straffrättsliga skyddet för barn som bevittnar brott mellan närstående – barnfridsbrottet. Det innebär att barn som bevittnat dessa brott betraktas som målsägande och har rätt till biträde genom exempelvis ett målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn.
Förhörsteknik och domstolars beslutsfattande
Mikaela Magnusson, universitetslektor på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, har bland annat undersökt förhörstekniker i brottsutredningar som involverar förskolebarn i sin tidigare forskning. Nu driver hon ett forskningsprojekt som bygger på att granska domstolars beslutsfattande i brottmål som rör barnfridsbrott och att intervjua barn som medverkat i brottsutredningar och domstolsförhandlingar. För att det ska handla om ett barnfridsbrott måste ett barn ha bevittnat händelsen, alltså sett eller hört delar av brottet. Men där konstaterar Mikaela Magnusson att tingsrätter och hovrätter verkar bedöma fallen på lite olika sätt.
– Det är svårt att veta hur en strypning låter, eller hur det låter när någon får kokande vatten över sig. Det är tydligt att domstolar ställer olika krav och att uppfattningen av vilka delar av gärningen som barnet ska ha hört skiljer sig åt.
Hon menar därför att det behövs en större tydlighet kring det.
– Ur ett psykologiskt perspektiv tycker jag att det är svårt att begränsa de moment i gärningen som gör den straffbar till ”se eller höra”. Det kan vara lika traumatiserande att se din förälder direkt efter gärningen. Du kan uppleva det väldigt olika, säger Mikaela Magnusson.
Höga krav på de som utreder
Det finns heller inget krav i lagen på att barnet ska förstå att det som händer är ett brott eller att barnet på ett tydligt sätt ska kunna ge uttryck för sin upplevelse.
– Det här ställer oerhört höga krav på den som utreder brottet, inte minst när det gäller spädbarn och yngre förskolebarn som inte kan berätta om sina upplevelser.
Ytterligare en utmaning är att den utsatta vuxna personen i hemmet inte vill medverka i en utredning eller tonar ner våldet, alltså det som berör själva grundbrottet. Enligt Mikaela Magnusson finns det då en möjlighet att prata med barnet innan grundbrottet är styrkt.
– Vi har ett stort arbete framför oss och måste få barnfridsbrottet att sätta sig hos alla. Barn som bevittnar våld ska inte ses som passiva vittnen, de är brottsoffer och har rätt att få komma till tals om sina upplevelser.
Den första delen av Mikaela Magnussons studie är halvvägs. Del två består av intervjustudier med barn som medverkat i brottsutredningar och domstolsförhandlingar.
Forskningen finansieras av Brottsofferfonden.