Rättssäkerhetens pris, SOU 2025:111

Brottsoffermyndighetens övergripande mål är att främja brottsoffers rättigheter samt att uppmärksamma deras behov och intressen. Det är främst utifrån den utgångspunkten som myndigheten har tagit del av och granskat förslagen i betänkandet.
 
Brottsoffermyndigheten har således fokuserat på de delar som mer direkt rör brottsoffer, det vill säga reglerna om målsägandebiträde, särskild företrädare för barn, förslaget om målsägandestöd vid hovrätt samt målsägandens roll i rättsprocessen.
 
Innan 2018-års reform kvarstod ett målsägandebiträdes förordnande i princip genom hela rättsprocessen. Genom reformen blev det försämringar för brotts­offer då utgångspunkten närmast blev den motsatta, det vill säga att ett brotts­offer inte hade rätt till ett målsägandebiträde i överrättsprocessen. Vid Dom­stolsverkets utvärdering av reformen, som redovisades 2022, lämnade Brotts­offermyndigheten synpunkter som i huvudsak gick ut på 

• att ett tidigt förordnande av ett målsägandebiträde är den enskilt största framgångsfaktom, inte minst vid sexualbrott och brott i nära relation
• att målsägandebiträdets uppdrag behöver fortsätta även i överrätts­processen, men att det i vissa fall kan accepteras ske i mer begränsad omfattning
• att brottsoffer måste vara jämställd med gärningspersonen under hela rättsprocessen 

Brottsoffermyndigheten kan konstatera att vi fått gehör för flera av dessa synpunkter i det förslag som nu lämnas. 

Det finns emellertid delar av förslaget som väcker oro. Förslaget om att måls­äganden inte längre ska få biträda åtalet kan komma att medföra att han eller hon inte tillåts ställa befogade frågor i ansvarsdelen för att styrka sitt ersätt­ningsanspråk. Det torde dessutom ha ett stort symbolvärde för ett brottsoffer att kunna biträda åtalet och därmed vara jämställd med den tilltalade under hela rättsprocessen.

Vidare bör det råda en presumtion för att målsägandebiträdets förordnande ska kvarstå under hela rättsprocessen. I de fall presumtionen bryts ska ett målsägandestöd förordnas. Det torde saknas skäl för att begränsa antalet timmar ett målsägandestöd får lägga ned på uppdraget. Skäligheten av kost­nadsräkningen bör kunna prövas på sedvanligt sätt. För det fall en presumtion inte införs bör det räcka med att det är ett allvarligt brott mot målsägandens liv, hälsa, frihet, frid eller personliga integritet för att förordnandet ska kvarstå. Utredningens krav på att det ska vara ett särskilt allvarligt brott är för högt ställt. I övrigt har Brottsoffermyndigheten inget att erima mot förslagen.
 
Brottsoffermyndigheten menar dock att lagstiftaren i samband med genom­förandet bör ta tillfället i akt och avhjälpa de brister som finns i Lag (1999:997) och Förordning (1999:998) om särskild företrädare för barn. Det bör klart framgå av 3 § i lagen att uppdraget även omfattar att utreda förekomsten av försäkringar och, i förekommande fall, anmäla skadan till dessa. Något som är en förutsättning för att kunna erhålla brottsskadeersättning och som även fort­sättningsvis kommer att vara det enligt utredningens förslag i Ersättningsregler ned brottsoffret i fokus (SOU 2025:23).

Vidare bör det förtydligas att skriv­ningen i 4 § förordningen inte innebär att uppdraget upphör ett år efter det att domen eller det slutliga beslutet fick laga kraft. Är handläggningen hos Brotts­offermyndigheten inte avslutad måste uppdraget fortsätta tills så är fallet. Dessa oklarheter medför problem för såväl Brottsoffermyndigheten som för advokatkåren i det dagliga arbetet.