Självintervjun: Ett sätt att förbättra vittnesmål för brottsoffer och vittnen med svenska som andraspråk
Projektet syftar till att förse vittnen, som inte har svenska som modersmål, med det bästa möjliga verktyget för att avge vittnesmål.
Om projektet
Projektledare: Erik Mac Giolla
Medverkande forskare: Emelie Ernberg
Universitet eller organisation: Göteborgs universitet
Institution eller enhet: Psykologiska institutionen
Beviljat år: 2018, 2019, 2020
Polisen behöver ofta förhöra vittnen och brottsoffer som inte har svenska som modersmål. På grund av hög arbetsbelastning är det vid många mindre allvarliga brott inte möjligt att genomföra ett förhör med tolk i god tid efter brottshändelsen. Projektets syfte var att undersöka en innovativ lösning på detta problem genom att undersöka möjligheterna hos Självintervjun (SI) att hjälpa personer som inte har svenska som modersmål att lämna ett vittnesmål på sitt eget modersmål. SI är en teknik som låter vittnen själva lämna ett skriftligt vittnesmål och forskning visar att vittnesmål lämnade med SI är lika långa och detaljrika som vittnesmål lämnade vid ett muntligt förhör. SI har också en stor fördel i att minska de negativa effekterna av dröjsmål på vittnesmålets kvalitet. SI kan enkelt översättas till flera olika språk och ger således vittnen möjligheten att avge vittnesmål på sitt modersmål, utan hjälp av tolk.
Projektet bestod av två studier. Studie 1 bestod av ett experiment där 128 personer, med arabiska som modersmål, fick beskriva ett iscensatt brott de såg på en video. Vittnesmålet lämnades på ett av tre sätt: vittnesförhör på svenska (deras andraspråk); vittnesförhör med tolk (på arabiska); eller skriftlig SI på arabiska. Forskarna jämförde hur detaljrika och korrekta vittnesmålen var. överlag resulterade SI i ungefär lika detaljerade vittnesmål som förhör med tolk, och båda var mer detaljerade än vittnesmål på svenska. Däremot var vittnesmål på svenska mer korrekta och SI minst korrekta.
I studie 2 undersökte forskarna praktikers och allmänhetens attityder gentemot självintervjun. Forskarna intervjuade advokater, domare, poliser, och åklagare. Poliser såg många fördelar med SI, t.ex. att vittnen kanske skulle känna mindre press. De såg även vissa risker, t.ex. för grupper med lägre läskunnighet. Advokater, domare och åklagare såg också vissa fördelar (t.ex. med hänsyn till vittnens minne), men alla tre grupper lyfte problematiken att skriftliga vittnesmål går emot omedelbarhetsprincipen. I undersökningen av allmänhetens attityder genomfördes ett experiment där 577 deltagare blev slumpmässigt tilldelade till att läsa en av fyra beskrivningar av ett brott.
Beskrivningarna varierades med avseende på allvarligheten i brottet (mindre allvarlig kontra mer allvarlig) och deltagarens föreställda roll i händelsen (offer kontra vittne). Sedan fick de rangordna fem olika intervjuformer utifrån hur de skulle föredra att bli förhörda: muntlig, telefon, videosamtal, skriftlig SI och digital SI. Oavsett brottsbeskrivning rankade deltagarna SI, både skriftlig och digital, som den förhörsmetod de föredrog minst.
Det första experimentet tyder på att självintervjun kan leda till mer detaljrika vittnesmål när ett vittne med annat modersmål inte har tillgång till tolk. Praktikers och allmänhetens attityder mot självintervjun visar däremot på många praktiska och logistiska hinder som tyder på att metoden är inte än redo att omsättas i praktiken.