Rättsväsendets bemötande av brottsutsatta barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

Det övergripande syftet med projektet är att undersöka hur barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar bemöts i det svenska rättsväsendet vid misstanke om utsatthet för brott.

Det genomförda projektet bekräftar den ökade risk för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) att utsättas för våld som tidigare har uppmärksammats i utländska studier. Däremot krävs en mer omfattande studie för att statistiskt konstatera överrisken. Undersökningarna påvisar en låg åtalsfrekvens, även i de fall då det finns övertygande bevisning. I dessa fall tycks rättsväsendet ta hänsyn till föräldrarnas situation eller vill inte förvärra familjesituationen ytterligare genom ett ingripande.

Av projektet framkommer att utsagor från barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förväntas uppfylla samma krav som andra utsagor vid sidan av att rättsväsendet inte anpassar sina förhörsmetoder till barnens förutsättningar. Vidare nyttjas sakkunskap inte vid barnförhören, trots att rådande riktlinjer anvisar en sådan praktik. I de fall som leder till domstolsprövning är fällandefrekvensen låg jämfört med prövningar som rör barn utan NPF. Rättsväsendets aktörer uppger att de har liten grad av kunskap om NPF och få uppger att de har fått någon form av utbildning. Poliser och åklagare anser att det behövs mer sakkunskap och majoriteten av poliserna efterfrågar kunskapsstöd vid barnförhören. Domarna anser att sakkunskap inte behövs då förekomsten av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte ska påverka bedömningen. Projektet visar dock att vetskap om NPF i hög grad - omedvetet - påverkar utsagans bedömning. Domarnas värnande om objektivitet kan således leda till det motsatta: bedömningar präglade av subjektivitet och felaktiga föreställningar.