#Metoo-skalvet och dess efterdyningar: Om brottsoffers sökande efter rättvisa och den samhälleliga och rättsliga responsen

Projektet har undersökt den politiska och rättsliga responsen på #metoo samt rättsväsendets hantering av anmälningar om sexuellt ofredande.

2018 års reform av våldtäktslagstiftningen har framhållits som en respons på #metoo. Forskarna har analyserat förarbetena till lagen utifrån frågeställningen hur våldtäktsbrottet representeras. En fråga som särskilt har uppkommit är huruvida det kan utgöra våldtäkt när en person tar av kondomen i smyg och utan samtycke och i projektet har en analys gjorts av gällande rätt. En annan konsekvens av #metoo var polisanmälningar om våldtäkt med efterföljande rättegångar. I projektet har sådana fall som direkt kan relateras till #metoo analyserats. Domar om förtal var en konsekvens av att kvinnor i samband med #metoo namngav påstådda förövare i sociala medier. Projektet har analyserat domar där gärningen ägt rum efter att #metoo fick spridning samt domar vari en person åtalats för att ha lämnat uppgifter om att målsäganden begått sexuella övergrepp mot den åtalade själv. En frågeställning tar sikte på hur den åtalade kvinnans syfte med att lämna uppgiften framkommer i domskälen och om detta syfte har getts någon betydelse i bedömningen.

Genom studien av den nya våldtäktslagstiftningen konstaterar forskargruppen att lagens budskap om att sex ska vara frivilligt inte är lätt att tolka när ansvar för brott ska utdömas. Det kan förstås mot bakgrund av att förarbetena betonar individens val och vilja, snarare än våld och makt. Projektet visar också att det finns ett behov av att klargöra huruvida kondomsvek är straffbart efter samtyckesreformen. Därtill har forskarna kommit fram till att plats, i vid mening, ges en avgörande betydelse i domstolarnas framställning av våldtäktsfall. Slutsatsen är att plats bör utgöra en uttalad del även i den rättsliga analysen, för att främja rättvisa resultat i fråga om bevisvärdering, tolkning av lagstiftning samt påföljdsbedömning.

I två delstudier av våldtäktsdomar respektive förtalsdomar behandlades frågan om brottsoffers rättvisesökande. Sammantaget visar projektet att olika typer av rättvisa ges olika vikt av kvinnor som utsatts för sexuellt våld och att dessa bemöts på olika sätt i rättsväsendet. En domstolsförhandling kan vara ett forum för brottsoffers röst, på samma sätt som ett inlägg i sociala medier, genom att domstolen i sina resonemang och bedömningar ger visst erkännande och röst åt brottsoffret, trots en friande dom. Samtidigt som brottsoffret i det straffrättsligt tudelade sammanhanget skyldig eller inte skyldig inte erbjuds rättvisa, kan det i bedömningarna alltså se annorlunda ut. På samma sätt kan berättelser i sociala medier som medför erkännande i form av stöttande kommentarer föranleda åtal och sedermera en förtalsdom.

Studien av förtalsdomar har visat att de åtalades syfte med att beskriva händelser av sexuellt våld och peka ut förövaren korresponderar med rättviseteman som framkommit i tidigare studier av brottsoffers förståelser av vad rättvisa kan innebära. Samtidigt visar förtalsdomarna att syftet med att lämna uppgifter – att dela sin berättelse med andra och på så sätt få erkännande och stöd – inte gör utpekandet försvarligt. I ett vidare perspektiv innebär detta att rättvisa för den enskilda, i form av erkännande, röst, konsekvens, prevention och samhörighet, inte förstås som en fråga av sådan vikt att yttrandefriheten väger tyngre än den utpekades ära.

I studien av rättsväsendets hantering av anmälningar om sexuellt ofredande visar den teoretiskt inriktade analysen att det inte finns något enkelt svar på hur eller var gränsen ska dras för när sexuella trakasserier bör utgöra brott. Det är problematiskt utifrån en ökning av antalet anmälda fall av sexuellt ofredande, där vissa typer av beteenden inte ryms innanför rådande definition av brottet.