Kvinnor som har utsatts för våldtäkt: Det initiala bemötandet av polis och medicinsk personal

Projektet har studerat hur kvinnor som har blivit våldtagna upplever den initiala kontakten med polis och/eller medicinsk personal. Vidare undersöktes vilka erfarenheter poliser och medicinsk personal har av dessa möten.

Projektet har omfattat tre faser: fokusgrupper med poliser och med medicinsk personal, intervjuer med kvinnor som har blivit våldtagna och som har gjort en polisanmälan och/eller genomgått en medicinsk undersökning samt enkäter till kvinnor som har blivit våldtagna och som har gjort en polisanmälan och/eller genomgått en medicinsk undersökning.

I fokusgrupperna betonade poliserna sin vilja att vara stöttande och empatiska i mötet med våldtagna kvinnor samt hur de saknade emotionella och strukturella förutsättningar. De beskrev frustration och talade om sitt möte med våldtagna kvinnor som att ”försöka” snarare än att lyckas. Den medicinska personalen betonade behovet av flexibel vård och att tillåta mötet med varje patient att ta tid, vilket beskrevs som svårt på allmängynekologiska mottagningar. Både polis och medicinsk personal visade tecken på sekundärtrauma, genom negativa kognitiva och emotionella förändringar.

I de intervjuer som genomfördes med våldtagna kvinnor framkom ett stort behov av information i mötet med polisen. Bristen på information ökade risken att deltagarna tog på sig skulden för det som hänt och för att inte ha förstått vad polisen behövde från dem. Brist på upplevd trygghet under polisförhören försämrade kvinnornas möjligheter att ge en detaljerad bild av händelseförloppet. I mötet med medicinsk personal framkom ett behov av anpassning till fysiska, emotionella och sociala behov, samt behovet av en koordinerad och förståelig medicinsk vård. Tidsbrist och begränsningar i möjligheten att remittera vidare skapade osäkerhet, stress och ledde till att deltagare blev utan stöd.

I en webbaserad enkät rapporterade våldtagna kvinnor ett lägre förtroende för svenskt rättssystem och för polisens arbete än kvinnor i normalpopulationen. De deltagare som hade polisanmält efter ändringarna i sexualbrottslagstiftningen den 1 juli 2018 rapporterade ett bättre bemötande från polisen. Deltagare som hade fått frågorna under polisförhöret förklarade uppfattade frågorna som mer empatiska, och mindre påträngande och skuldbeläggande. Ett bättre bemötande från polis var relaterat till en högre grad av upplevd upprättelse och en högre grad av upprättelse var relaterat till lägre depressionsskattning. Våldtagna kvinnor rapporterade även ett lägre förtroende för svensk sjukvård än normalpopulationen. De deltagare som hade sökt vård vid en specialiserad mottagning för våldtagna rapporterade ett bättre bemötande än deltagare som sökt vård vid en annan typ av mottagning. Deltagare som hade fått frågorna som ställts på sjukhuset förklarade uppfattade frågorna som mer empatiska och relevanta. Ett bättre bemötande från medicinsk personal, inklusive läkare, var relaterat till deltagares högre grad av upplevd trygghet och omhändertagande under den gynekologiska undersökningen.

Sammanfattningsvis visar resultaten att kvaliteten i bemötande påverkar kvinnans upplevelse av upprättelse och av medicinsk vård, samt att bristfälligt bemötande riskerar öka kvinnans psykologiska lidande. Ett behov av strukturellt och emotionellt stöd för professionella, förbättrad information till den utsatta, kortade handläggnings- och väntetider, samt utbildningsinsatser kring trauma och krisreaktioner för främst polis framkommer.