Från effektiv rättskipning till rättskipning med förhinder? Mäns våld mot kvinnor i nära relationer. En komparation över tid

I projektet har mäns våld mot kvinnor i nära relationer undersökt som ärenden inom rättsväsendet i ett historiskt perspektiv. Syftet är att belysa och skapa perspektiv på rättsväsendets förmåga att omsätta gällande lag i den dömande verksamheten och att påvisa hur den dömande förmågan genomgår förändringar.

I studien ges svar på hur vägen från anmälan till fällande dom ser ut över tid, men också hur vägen skulle kunna se ut i en framtid. Undersökningsområdet är Malmö stad åren 1975, 1990 och i nutid.

För året 1975, innan brottet politiserats och hamnat under enskilt åtal, visar undersökningen bland annat att förundersökning inte inleddes eller lades ner i 60,5% av ärendena. Det framgår också att 37,5% av ärendena ledde vidare till åtal och att gärningsmannen fälldes i någon del av åtalet i 83% av målen. Domarna grundades i första hand på en värdering av trovärdigheten i parternas berättelser, utifrån en analys av berättelsen. Anställda vid polismyndigheten kunde underbygga kvinnans partsberättelse i rätten. 

År 1990 låg brottet under allmänt åtal. Undersökningen visar att i 63% av ärendena inleddes inte förundersökning eller lades ner. Av ärendena ledde 37% vidare till åtal och i 96,5% av dem fälldes gärningsmannen i någon del. Domen grundades i huvudsak på en värdering av parternas berättelser i rätten. Kvinnans medverkan blev därför avgörande för en fällande dom.

Bevisvärderingen i domstol i nutid har ändrats från en värdering av partsberättelser till en betoning av dokumenterade skador (foton, rättsintyg). Rättskipningen distanserar sig från beroendet av kvinnans medverkan.