Från effektiv rättskipning till rättskipning med förhinder? Mäns våld mot kvinnor i nära relationer. En komparation över tid

I projektet har mäns våld mot kvinnor i nära relationer undersökt som ärenden inom rättsväsendet i ett historiskt perspektiv. Syftet är att belysa och skapa perspektiv på rättsväsendets förmåga att omsätta gällande lag i den dömande verksamheten och att påvisa hur den dömande förmågan genomgår förändringar.

För året 1975, innan brottet politiserats och hamnat under enskilt åtal, visar undersökningen bland annat att förundersökning inte inleddes eller lades ner i 60,5% av ärendena. Det framgår också att 37,5% av ärendena ledde vidare till åtal och att gärningsmannen fälldes i någon del av åtalet i 83% av målen. Domarna grundades i första hand på en värdering av trovärdigheten i parternas berättelser, utifrån en analys av berättelsen. Anställda vid polismyndigheten kunde underbygga kvinnans partsberättelse i rätten. 

År 1990 låg brottet under allmänt åtal. Undersökningen visar att i 63% av ärendena inleddes inte förundersökning eller lades ner. Av ärendena ledde 37% vidare till åtal och i 96,5% av dem fälldes gärningsmannen i någon del. Domen grundades i huvudsak på en värdering av parternas berättelser i rätten. Kvinnans medverkan blev därför avgörande för en fällande dom.

Bevisvärderingen i domstol i nutid har ändrats från en värdering av partsberättelser till en betoning av dokumenterade skador (foton, rättsintyg). Rättskipningen distanserar sig från beroendet av kvinnans medverkan.