Emotionalitet och benägenhet att uttrycka känslor – källor till diskriminering av brottsoffer?

Det övergripande syftet är att öka kunskaperna kring frågan genom att studera allmänhetens uppfattningar om hur kränkningar återspeglas i ett brottsoffers känslouttryck i vardagliga interaktioner, och genom att undersöka hur offrets känslouttryck konkret påverkar bedömningar av brottsoffrets status, trovärdighet, behov av stöd och grad av kränkning.

Projektet har kartlagt den svenska allmänhetens förväntningar kring brottsoffers känslomässiga reaktioner. Uppfattningarna om manliga och kvinnliga brottsoffer skiljde sig konsekvent åt: Kvinnor som utsatts för brott förväntas i högre grad än män uppleva negativa känslor som riktas inåt (skuld, skam och sorg) och mot situationen (rädsla och oro), medan manliga offer i högre grad än kvinnor förväntas uppleva negativa känslor riktade mot andra (ilska och hat).

I projektet undersöktes även hur brottsoffers känslor påverkar bedömningar av kränkning. Resultaten visade att människor i hög grad utgår ifrån brottsoffrets uppvisade känslor när de bedömer kränkningsgraden (mer känslor = grövre kränkning), oavsett om brottsoffret till vardags är en person som uttrycker mycket känslor eller ej.

I en annan studie undersöktes hur människor bedömer brottsoffers behov av socialt stöd. Experimentdeltagare tittade på en video där en kvinna eller en man berättade om ett brott de utsatts för, samtidigt som offret uttryckte ilska eller sorg över det inträffade. Deltagarna ansåg att det kvinnliga brottsoffret var i lika stort behov av stöd oavsett vilken känsla hon förmedlade. Det manliga offret bedömdes däremot vara i större behov av stöd då han uttryckte sorg än då han uttryckte ilska.

Sammantaget bidrar projektet med kunskap om att uppvisade känslor avgör hur brottsoffer uppfattas i en rad olika avseenden. Mot bakgrund av att människors benägenhet att uttrycka känslor varierar stort, visar fynden på en möjlig diskriminering av brottsoffer som uttrycker ”för lite” eller ”fel” känslor.