Brottsoffer som hört men inte sett

Syftet är att öka kunskapen om röstminne i sig och om metoder för att kunna tillgodogöra sig öronvittnes berättelser.

Projektet består av fyra studier, med sammanlagt 949 försökspersoner. I alla fyra studier fick försökspersonerna höra en okänd röst i 40 sekunder, och två veckor senare gjordes en intervju som inkluderade en öronvittneskonfrontation med sju röster.

I studie 1 jämfördes barns och vuxnas prestationer och det visade sig att barn i åldern 11-13 presterade lika bra som vuxna. I studie 2 undersöktes skillnaden mellan att höra rösten direkt eller höra en inspelning från en mobiltelefon. Forskarna fann ingen signifikant skillnad. Studie 3 ägnades åt att undersöka om olika typer av intervjuteknik kunde förbättra röstminnet och man kom fram till att en intervjumetod baserad på den Kognitiva Intervjun fungerade bättre än den checklista som används av Svenska Säkerhetspolisen. Studie 4 undersökte effekten av förövarens röstläge och tiden mellan det att man hört rösten första gången och öronvittneskonfrontationen. Här visade det sig att barnen presterade sämre om vittneskonfrontationen hölls två veckor senare jämfört med strax efter.

Sammanfattningsvis kom forskarna fram till att öronvittnen tenderar att kraftigt överskatta sin förmåga och att varken barn eller vuxna är särskilt bra på att identifiera en tidigare okänd persons röst. De menar att information från öronvittnen bör behandlas med stor försiktighet och att det är viktigt att fortsätta utveckla minnesunderlättande intervjumetoder anpassade för öronvittnen.