Bemötande av unga nyanlända som utsatts för sexuellt våld: En studie av professionellas handlingsutrymme, tolkningar och agerande
Projektet har fokuserat på skolpersonals och socialtjänstens kunskap och redskap för att stödja barn som migrerat till Sverige, och som misstänks ha utsatts för sexuellt våld i migrationsprocessen till Sverige.
Om projektet
Projektledare: Pernilla Ouis
Medverkande forskare: Sara Högdin, Sara Helmersson
Universitet eller organisation: Högskolan i Halmstad
Institution eller enhet: Akademin för hälsa och välfärd
Beviljat år: 2019, 2020
Barn som har flytt från sina hemländer befinner sig i en utsatt livssituation och har ofta har bevittnat eller utsatts för olika former av sexuellt våld innan, under och efter flykten. Projektet utgick från en inkluderande definition av sexuellt våld. Innan flykten kan det handla om sexuella övergrepp som skett under krigstillstånd, men också exempelvis könsstympning, hedersrelaterat våld eller barnäktenskap. Under flykten kan det handla om sexuellt utnyttjande, människohandel och prostitution. Olika former av sexuellt våld förekommer i flyktingläger världen över, men också på svenska flyktingförläggningar och HVB-hem. För att identifiera vilka barn som behöver insatser intervjuades i projektet ett 40-tal professionella och forskningscirklar genomfördes med yrkesverksamma inom skola och socialtjänst.
Det framkom att det finns en varierande kunskap om sexuellt våld hos de intervjuade, vilket får konsekvenser för de unga offren. Flera professionella uppgav att de fått ta del av svåra berättelser om sexuellt våld och visade själva tecken på sekundärt traumatiskt stressyndrom. Det finns brister inom professionerna: strategier och handlingsplaner saknas och samverkan mellan olika aktörer misslyckas. Ofta faller de unga "mellan stolarna" och offren får inte alltid tillträde till barnpsykiatrisk vård de behöver för att bearbeta sina trauman. Hotet om utvisning av de unga stressar även de professionella, som ofta finner besluten orättvisa. De professionella engagerar sig i de ungas liv långt över vad yrkesrollen kräver; exempelvis genom att skriva verkställighetshinder vid utvisningsbeslut, organisera sig i frivilligorganisationer för att få ett ökat handlingsutrymme än det de har i sin professionella roll och de kan i extrema situationer öppna sina egna hem för de mest utsatta.
Intervjuerna visade att det, i brist på tydlighet vid situationer av sexuellt våld mot de unga, blir upp till de professionella att själva uppfinna metoder för att hjälpa dem. Det leder till att de professionellas egna normer och handlingsutrymme blir vägledande, exempelvis i hur socialtjänsten hanterat nyanlända gifta barn. Ibland har det unga paret separerats från varandra med hänvisning till barnkonventionen och sexuellt utnyttjande av barn, men ibland har det unga paret få fortsatta leva tillsammans.
De professionella har svårt att finna användbara metoder och verktyg både i det förebyggande arbetet, men också i situationer när sexuellt våld uppstått i målgruppen. En genomgång av de metodmaterial de professionella kan använda visar att en del material inte kan anses tillräckligt kultursensitivt. De unga migranterna har varierade förkunskaper på området och sexualupplysning sköts ofta av externa, inbjudna aktörer till skolan.