Sammanfattning av resultat

Det finns 28 stödcentrum för brottsutsatta i Sverige. 42 kommuner är anslutna till en sådan verksamhet.

Stödcentrum för brottsutsatta är en lågtröskelverksamhet som är utformad för att vara lättillgänglig och utan att det finns särskilda krav på den som söker stöd. Stödcentrumen är nästan uteslutande kommunala verksamheter, men de kan vara organiserade på olika sätt beroende på hur kommunen väljer att strukturera sitt arbete. I ett fall har den lokala brottsofferjouren startat ett stödcentrum för unga brottsutsatta med en anställd socionom. 

Stödcentrum i en kommun kan även utföra insatser till medborgare i andra kommuner. En mindre kommun kan exempelvis erbjuda stöd via ett stödcentrum i en annan kommun genom avtal. Det finns även exempel där flera kommuner aktivt samverkar kring ett stödcentrum, och där det finns strukturer för gemensamma beslut om verksamheten mellan kommunerna.

Brottsoffer är stödcentrums huvudsakliga målgrupp, men de ger även stöd till anhöriga och vittnen. De flesta stödcentrum riktar sig till unga personer upp till och med 21 år, men den övre åldersgränsen varierar. Två stödcentrum, i Malmö och Göteborg, vänder sig till alla personer som utsatts för brott oavsett ålder och har anpassat sin verksamhet till den bredare målgruppen.

Alla stödcentrum erbjuder stödsamtal. Hur och var samtalet genomförs kan variera men utgångspunkten är vad den utsatta vill och har för behov. Främst sker stödsamtalen fysiskt, men stöd kan även ges via exempelvis telefon eller videosamtal. Många stödcentrum erbjuder även praktiskt stöd. Det handlar ofta om att följa med på rättegång eller att göra ett studiebesök i domstolen. Annat stöd kan vara att hjälpa till att ringa till försäkringsbolag eller att göra en polisanmälan.

För många brottsutsatta kan information vara tillräckligt och något stödsamtal behöver inte genomföras. De intervjuade framhåller att det ibland räcker för den brottsutsatta att få allmän eller riktad information vid det initiala kontakttillfället, ofta via telefon. Gemensamt för alla former av stöd är att stödcentrumen är flexibla och utgår från individens behov.

Stödcentrumen samarbetar ofta med flera olika aktörer, främst för att öka kännedomen om verksamheten och med målet att nå fler som utsatts för brott och erbjuda stöd. Generellt läggs mycket tid på att arbeta med nätverk – både för att informera om verksamheten och för att kontinuerligt påminna om möjligheten att skicka vidare de som utsatts för brott som har stödbehov. Stödcentrumen har i regel flera olika samarbetspartners som polisen, brottsofferjourer, regioner och domstolar. 

Samarbetet med polisen har försämrats

Sedan stödcentrum startats har samarbetet med polisen varit viktigt för att nå brottsoffer. Polisen har sedan 2025 ändrat sitt sätt att förmedla brottsoffer vidare till stödjande verksamheter, en förändring som har haft en stor påverkan på flera stödcentrum. Personal på merparten av stödcentrumen upplever att förändringen har försvårat samarbetet mellan dem och polisen. Till exempel har den nya förmedlingen inneburit att polisen helt slutat vidarebefordra kontaktuppgifter från de som är under 15 år. Genom den nya förmedlingen har dessutom ärendeinflödet på resterande åldrar minskat kraftigt hos en majoritet av stödcentrumen, vissa stödcentrum har bara fått enstaka ärenden.

På varje stödcentrum arbetar det mellan en och nio personer. De flesta stödcentrum har cirka en till tre personer anställda. Det är vanligt att de anställda har delade tjänster och även arbetar med andra uppgifter inom främst socialtjänsten. De som arbetar på stödcentrum är framför allt utbildade socionomer, kuratorer eller beteendevetare. Personal på flera stödcentrum lyfter vikten av att ha kunskap om de som utsätts för brott – som reaktionsmönster, sätt att bemöta målgruppen samt kunskap om andra stödjande verksamheter eller insatser som de utsatta kan behöva. Flera framhåller att specialiserad kunskap krävs för att kunna ge ett stöd av hög kvalitet till den specifika målgruppen.

Majoriteten av stödcentrum för brottsutsatta har en eller flera egna fysiska lokaler som ligger centralt i kommunerna. Några stödcentrum delar lokal med andra verksamheter, till exempel polisen, barnahus eller ungdomsmottagning. Personalen i stödcentrum för unga brottutsatta kan även träffa den utsatta på andra platser än i deras samtalsrum. Ibland går de exempelvis på en promenad tillsammans eller träffas på ett kafé. De brottsutsatta som har behov av stödsamtal erbjuds oftast en tid inom några dagar från första kontakt. De som har behov av stödsamtal erbjuds oftast en tid inom några dagar från första kontakt.

Många stödcentrum upplever att de är ganska anonyma och behöver bli mer synliga. De arbetar på olika sätt för att nå befolkningen och bli mer kända, som att genomföra kampanjer och informera om verksamheten i olika forum. Vissa stödcentrum har ansökt om medel från Brottsofferfonden för att kunna genomföra sin marknadsföring.