Dödligt våld mot barn 1992 till 2011: Karaktäristiska, utveckling och myndighetskontakter

Projektets övergripande syfte är att undersöka den minskning av dödligt våld mot barn som har skett och utreda vilka orsaker som ligger bakom denna minskning.

Projektet har undersökt strukturen och förändringen av det dödliga våldet mot barn, med särskilt fokus på myndighetskontakter och prevention. Det har omfattat fem delstudier och inkluderade alla fall av dödligt våld mot barn i åldrarna 0-14 år under tidsperioden 1992-2012, totalt 90 händelser. 74 av dessa utgjordes av fall där en förälder dödade sitt barn, varav 29 följdes av självmord. Uppgifter från ett flertal register inhämtades samt därtill studerat förundersökningsprotokoll inklusive de kriminaltekniska rapporterna, rättsmedicinska utlåtanden och rättspsykiatriska undersökningar.

Det dödliga våldet mot barn har minskat under studieperioden med en årlig genomsnittlig minskning om 4 %. Merparten av minskningen utgörs av fall som inkluderar gärningspersonens självmord. Forskarna undersökte om minskningen kunde kopplas till en lägre grad deprimerade gärningspersoner jämfört med tidigare, men kunde inte se något sådant mönster.

De flesta brottsplatser återfanns inomhus i barnets hem. Den vanligaste dödsorsaken i gruppen var kvävning och strypning med hand/händer eller snara, eller dränkning. En fjärdedel av barnen hade inga synliga skador. En betydande andel gärningspersonerna hade psykotiska tillstånd (28 %), personlighetsstörningar (30 %), affektiva tillstånd (10 %) och autismspektrumstörningar (18 %). En låg andel hade missbruksproblematik (8 %). Fynden visar andra riskfaktorer än de traditionella riskfaktorerna vid dödligt våld mot barn. Utbildningsnivån befanns vara högre hos gärningspersonerna i vårt material än hos individer som genomgått rättspsykiatrisk undersökning till följd av annan brottslighet. Tidigare brottslighet förekom oftare hos personer som endast begått filicid (18 %) jämfört med de som även tog sitt eget liv (7 %). En femtedel av gärningspersonerna hade vårdats inom psykiatrin före gärningarna och flertalet gärningspersoner led av potentiellt behandlingsbara sjukdomar.