Anti-traffickinginstitutioner – en jämförelse av arbetet mot människohandel för sexuella ändamål i sex nordeuropeiska destinations- och ursprungsländer

Syftet är att empiriskt pröva en nyligen utvecklad teori om institutionell design på arbetet mot människohandel för sexuella ändamål i sex nordeuropeiska destinations- och ursprungsländer.

I den första delen av undersökningen har kartlagts hur sex länder (Holland, Danmark, Sverige, Estland, Lettland, Litauen) har utformat arbetet mot sex trafficking. Här visar studien att länderna tenderar att prioritera insatser som syftar till prevention (lagstiftning, information, normspridning) och åtal mot gärningsmän.

Ökat intresse finns även för åtgärder som syftar till upptäckt och repatriering. Minst uppmärksamhet ägnas åtgärder som syftar till skydd, krishantering och att stödja offer i hanteringen av de fysiska, psykiska och sociala konsekvenserna. Arbetet mot sex trafficking vägleds av både regler och praktiker.

I undersökningens andra del förklaras varför länderna har utformat sitt arbete på ett snarlikt sätt. En viktig förklaring är att de alla under senaste decenniet har varit utsatta för ett ökat internationellt tryck på att vidta samma typ av åtgärder, främst från nya internationella regelverk och USA:s årliga ranking av ländernas insatser.

Det externa trycket samverkade sedan med två omständigheter på nationell nivå, som underlättade genomförandet av reformerna. Den ena var att alla regeringar gav snarlika problembeskrivningar, dvs. sex trafficking beskrevs som en komplex företeelse men som huvudsakligen förknippades med grova kränkningar av offrens mänskliga rättigheter och inblandning av organiserad brottslighet.

Den andra omständigheten var att det fanns en stor inrikespolitisk enighet kring reformerna. Enigheten innebar dock att länderna valde olika strategier, som i frågan om legalisering av prostitution kontra kriminalisering av sexköp.