Förundersökningen

Polismyndighetens och rättsväsendets mål är att garantera den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet. Därför arbetar polismyndigheten med brottsbekämpning. Vårt arbete går ut på att utreda, förebygga och förhindra brott och lagföra gärningspersoner.

Tanken med det utredande och lagförande arbetet är att den som har utsatts för ett brott ska få upprättelse och den som har gjort ett brott ska lagföras och stå till svars för vad den har gjort.

Under rättsprocessen är polisen ofta den första aktören som vittnen och brottsoffer kommer i kontakt med. Vår roll är att utreda brottet och vi är som mest aktiva vid anmälan och under förundersökningen. Sen händer det att vi också är med i huvudförhandlingen, som vittnen. Vi hjälper också till att verkställa vissa straff, som t.ex. utvisning.

För att polisen ska kunna utreda ett brott är det viktigt att vi får kännedom om det. Det får vi dels genom att man ringer in till polisen och talar om att det har skett, eller att polisen ute på fält ser att ett brott sker. Det kan också vara att vi håller på att utreda ett brott och märker att det är ytterligare brott begångna, eller ett helt annat brott begånget. Det finns flera olika sätt som vi får reda på att ett brott har begåtts. Men det vanligaste sättet är att det kommer in genom en anmälan. Och det kan vem som helst göra.

Polisen har rapporteringsplikt. Om en polis får kännedom om att ett brott har begåtts ska den rapportera det så fort som möjligt till sin förman. Det innebär i praktiken att en polis skriver en anmälan och sen är det en förundersökningsledare som ska granska anmälan och godkänna anmälan när allt är som det ska. Sen beslutar förundersökningsledaren om det ska inledas en förundersökning.

För att inleda en förundersökning krävs att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts. Det behövs inte så mycket, men vissa omständigheter som visar att händelserna har ägt rum. Sen ska utredningen visa mer precis vad som har hänt.

Åklagaren har tre huvuduppgifter: att leda utredningar om brott, att besluta om åtal ska väckas eller inte och att föra statens talan i domstol i brottmål. Antingen en polis eller en åklagare leder förundersökningen. Vilken av dem det blir beror på vilket brott det är fråga om.

Om jag som åklagare leder förundersökningen ger jag direktiv åt polisen och beslutar om vilka utredningsåtgärder som ska vidtas, vilka personer som ska höras och vilka åtgärder som ska genomföras i övrigt. Åklagaren kan besluta om en person ska anhållas och sedan begäras häktad. Det är också åklagaren som beslutar om tvångsåtgärder, som till exempel om det ska tas DNA-prov eller göras en husrannsakan.

Efter utredningen bestämmer åklagaren om det ska väckas åtal eller inte, det vill säga om ärendet ska gå till rättegång i domstol. Jag som åklagare ska bevisa att den åtalade har begått det här brottet och jag presenterar bevisningen som har framkommit i brottsutredningen.

Under rättegången håller jag förhör med målsäganden, vittnen och den tilltalade och presenterar annan bevisning som har framkommit. Om det inte finns ett målsägandebiträde är det i de flesta fall åklagaren som för målsägandens skadeståndstalan. Det innebär att man begär ersättning för målsäganden i rättegången.

En advokat är en jurist som arbetar med kvalificerat juridiskt arbete och som är ledamot av Sveriges advokatsamfund.

Som brottmålsadvokat kan man vara aktiv i tre olika roller under brottmålsprocessen. Antingen som försvarare, alltså försvarsadvokat, eller som målsägandebiträde, och även som särskild företrädare för barn. Beroende på vilken typ av roll man har kan arbetsuppgifterna skilja sig åt.

Som försvarare företräder man den som är misstänkt för brott. Som målsägandebiträde tillvaratar man brottsoffrets intressen. Som särskild företrädare för barn företräder jag istället barnet som har blivit utsatt för ett brott av vårdnadshavare eller en vårdnadshavares partner till exempel.

Gemensamt för alla tre uppdragstyperna är att man ska utföra dem i enlighet med god advokatsed. Det innebär att man ska efter bästa förmåga, med nit och omsorg, tillvarata sin klients intressen.

Som försvarare, försvarsadvokat, är det min främsta plikt att tillvarata klientens intressen fullt ut. Under förundersökningen har jag möjlighet att ta initiativ till att till exempel inhämta annan bevisning än den polis och åklagare sett som nödvändig. Man är även med under förhör med den tilltalade. När målet kommer till en rättegång är det min uppgift att företräda klienten i rättegången.

Det gör jag bland annat genom att avge klientens inställning, hålla förhör, vara ett stöd för klienten och avslutningsvis hålla en plädering, slutanförande. En plädering, eller ett slutanförande som det också kallas, är försvarets sista möjlighet att försöka påverka domstolen genom att argumentera och motivera varför man vill att domstolen ska döma på ett sätt som är i förenlighet med klientens inställning.

Jag har förståelse för att det kan upplevas som att försvarsadvokaten är ifrågasättande och kanske hård vissa gånger också. Men det har att göra med att man som försvarsadvokat har ett enda intresse att förhålla sig till, och det är ens klients intressen och den inställning som klienten har redovisat.

Om inte möjligheten fanns att som försvarare kunna ifrågasätta bevisningen, och till exempel kunna ställa frågor som kan upplevas som "ifrågasättande och jobbiga", då skulle inte processen vara rättssäker. Konsekvensen av detta skulle kunna bli att det finns en risk att det i högre utsträckning blir oskyldiga personer som döms för brott de inte har begått.

Som målsägandebiträde ska man vara juridiskt och personligt stöd till målsäganden. Under förundersökningen innebär det att man till exempel är med på förhör. Om det väcks åtal går man igenom det med målsäganden och förbereder den på hur rättegången kommer gå till, så att den får en beredskap på vad som kommer hända i en rättegång och vilka frågor som kommer ställas med mera.

Under själva rättegången är man med som ett stöd för målsäganden. Man sitter bredvid målsäganden under hela rättegången. Man för skadeståndstalan om det finns någon sådan. Man kan begära att man ska ha stängda dörrar, det finns möjlighet att begära vad som kallas för medhörning. Det innebär att om målsäganden känner sig så rädd att den inte kommer kunna berätta fritt i närvaro av den åtalade personen, kan man begära att den personen ska få sitta i ett annat rum under förhöret.

Man har även en viktig funktion i samband med förhör med till exempel sin klient, och att se till att inte försvaret ställer frågor som är otillåtna enligt rättegångsbalken. Man uppmärksammar ordföranden på att man har uppfattningen att det här är frågor som inte får ställas.

Om åtalet biträds har man som målsägandebiträde möjlighet att vara mer aktiv vid sidan om åklagaren i frågor om ansvar och påföljd, till exempel.

Som särskild företrädare för barn har man i princip samma grunduppdrag som man har som målsägandebiträde, men med mer långtgående möjligheter att agera till barnets fördel. I de här fallen handlar det om barn som har utsatts för brott av en närstående. Då vill man, genom att man förordnar en särskild företrädare för barnet, förhindra att den närstående kan ha negativt inflytande på medverkan i rättsprocessen för barnet.

Oavsett om jag är försvarare, målsägandebiträde eller särskild företrädare för ett brottsutsatt barn, är jag aktiv som advokat under en stor del av rättsprocessen. I många fall deltar man under förundersökningen, under rättegången och efter rättegången i samband med att man har fått dom. Det kan även vara så att man kan vara aktiv i högre instans om ärendet överklagas