Brottsoffer och målsägande

Det finns inte någon allmänt accepterad definition av begreppet brottsoffer även om det används i lagstiftning, litteratur och allmänt språkbruk. I vissa fall måste personen, för att få tillgång till samhällets stöd, få status som brottsoffer eller målsägande.

Begreppet brottsoffer används bland annat i lag (1994:419) om brottsofferfond, förordning (2007:1171) med instruktion för Brottsoffermyndigheten och i Socialtjänstlag (2001:453). Av socialtjänstlagens 5 kap 11 § framgår bland annat att barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov av stöd och hjälp.

Andra definitioner finns i internationella rättsliga dokument som t.ex. Deklarationen om grundläggande rättsprinciper för offer för brott och maktmissbruk eller FN:s brottsofferdeklaration som den också kallas. Den antogs av FN:s generalförsamling 1985. I deklarationen definieras offer för brott som:

”personer som, enskilt eller gemensamt, har lidit skada, inklusive fysisk eller psykisk skada, känslomässigt lidande, ekonomisk förlust eller väsentlig försämring av sina grundläggande rättigheter, genom handlingar eller underlåtelser som strider mot strafflagar som gäller i medlemsstaterna, inklusive de lagar som förbjuder brottsligt maktmissbruk.”

Det finns även en rad EU-dokument som berör brottsoffer bland vilka kan nämnas Rådets rambeslut av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden där brottsoffer definieras som: 

”varje fysisk person som har lidit skada, inklusive fysisk och mental skada, känslomässigt lidande, materiell förlust, som direkt förorsakats av handlingar eller underlåtelser som strider mot den straffrättsliga lagstiftningen i en medlemsstat.”

Definitionen i förslaget till Europaparlamentets och Rådets direktiv om miniminormer för brottsoffers rättigheter samt stöd till och skydd av brottsoffer lyder:

1) en fysisk person som lidit fysisk eller psykisk skada eller utsatts för emotionellt
lidande eller ekonomisk förlust i direkt samband med ett brott.
2) familjemedlemmar till en person som avlidit på grund av brott.

De brottsoffer som polisanmäler brott till polisen kallas i Sverige för målsägande. Termen målsägande definieras rättegångsbalkens 20 kap 8 § som

”den mot vilken ett brott är begånget eller som blivit förnärmad eller lidit skada av brottet”.

För att få målsägandestatus krävs alltså att brottsoffret polisanmäler brottet. Av det följer att begreppet brottsoffer är betydligt vidare än begreppet målsägande då inte alla som utsätts för brott anmäler det. Den som polisanmäler ett brott får tillgång till en rad rättigheter, bl.a. information, stöd och ersättning vilket brottsoffer som inte polisanmäler riskerar att gå miste om. Ett annat exempel på personer som drabbas av brottslighet men inte får målsägandestatus är barn som bevittnat våld i nära relation. Det barnet betraktas som brottsoffer enligt socialtjänstlagen men inte som målsägande enligt rättegångsbalken.

Senast uppdaterad:2012-05-02