Vägen till ett barnanpassat rättsväsende

Hur ser kunskapsläget ut när det gäller brott mot barn? Fyra forskare gav sin syn på saken när Brottsoffermyndigheten arrangerade ett panelsamtal på sin årliga forskarkonferens. De konstaterade bland annat att det finns mycket kvar att göra för att rättsväsendet ska bli mer anpassat för barn.

 

– När det gäller intervjuer med barn kan och måste vi bli bättre i Sverige. Det är egentligen bedrövligt att vi inte har kommit längre. Länder som tidigare har tittat på Sverige har sprungit förbi oss, till exempel Norge, sade Pär Anders Granhag, professor på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Går inte att slå sig till ro

Carl Göran Svedin, professor emeritus vid Barnafrid på Linköpings universitet, berättade att modellen med barnahus har handlat om att anpassa rättsväsendet för barn. Men han poängterade att det inte går att slå sig till ro bara för att det finns Barnahus där barn får komma till ett och samma ställe i den inledande brottsutredningen. Hela verksamheten måste hålla hög kvalitet, inte minst när det handlar om att intervjua barn.
– Jag har alltid tyckt att det är upp- och nedvända världen. Först blir man polis och har kanske aldrig träffat ett barn och sedan ska man förhöra barn. Det borde vara tvärtom, först ska man gå en barnutbildning och sedan kan man lära sig vad det rättsliga systemet kräver, sade Carl Göran Svedin.

Både Carl Göran Svedin och Pär Anders Granhag lyfte behovet av att barnförhörsledare får arbeta koncentrerat med sin arbetsuppgift. Risken är annars att det kan dröja länge innan ett brottsutsatt barn blir intervjuat.
– De som är duktiga på att förhöra barn är ofta duktiga på andra svåra förhör och används därför till annat arbete inom polisen. En viktig del handlar om att organisera och ta tillvara på den kompetens som finns, sade Pär Anders Granhag.

Måste ingå i utbildningar

För att kunna ge ett bra bemötande måste det ingå i utbildningar för till exempel blivande jurister och poliser, konstaterade Görel Granström, docent på juridiska institutionen vid Umeå universitet.
– Bemötande och kunskap om de mest utsatta grupperna har inte varit i fokus på de här utbildningarna. Där behöver vi definitivt bli bättre, sade hon.
Hon efterlyste också en översyn av rättsväsendet utifrån särskilt utsatta gruppers behov för att kunna få en bättre helhetsbild.

Ny utredning på gång

Regeringen har i media flaggat för att en ny utredning ska tillsättas med uppgift att ta fram ett förslag om att göra det straffbart att utsätta barn för situationer där de bevittnar våld eller andra övergrepp i hemmet. Det skulle innebära att barnen själva blir målsägande i en rättsprocess.
– Det här är en fråga som forskare, politiker och de som är verksamma på fältet har diskuterat i flera år. Det är svårt att ha en stark åsikt förrän utredningen är gjord, men det är jättebra att den kommer till stånd. Tiden är mogen, sade Åsa Källström, professor på institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete vid Örebro universitet.

Att få barn att berätta

Men det är också många brottsutsatta barn som aldrig kommer i kontakt med rättsväsendet. Mörkertalet är stort och en nyckelfråga är – hur ska vi få barn att berätta om sin utsatthet?
– Vi har tecken på att barn har försökt vända sig till lärare och andra vuxna, men att det inte har blivit så bra. Här måste det i första hand vara en fråga om utbildning så att vuxna får bättre förutsättningar att fånga upp de signaler som barnen sänder ut, sade Åsa Källström.
Hon betonade också vikten av att socialtjänsten besöker skolor och berättar om vad de kan erbjuda så att barn och unga kan få hjälp i ett tidigt skede. Det finns forskning som visar att barn och unga vänder sig till kompisar när de väl berättar om sin utsatthet.

Behöver en famn att landa i

Carl Göran Svedin tog sikte på hur viktigt ett väl fungerande stödsystem är.
– Hur ska vi få barn att prata när de inte har någon famn att landa i? Efter ett barnförhör finns inga resurser för stöd eller behandling. Har man inte det riggat så är det väldigt svårt att få barn att börja berätta. Man får inte heller vuxna att ge barn stöd eftersom de vill veta om det blir bättre för barnet.
Att nå dit är en långsiktig process som kommer att ta tid, konstaterade han. 
– Ett barn ska kunna säga till sin kompis ”Jag berättade och jag fick jättebra hjälp”. Har vi ett bra stödsystem så kommer fler barn att våga berätta.

Senast uppdaterad:2018-07-30