Internationellt arbete för att bekämpa våld mot kvinnor

Ett aktivt arbete för att bekämpa våld mot kvinnor har bedrivits inom det internationella samfundet i flera årtionden och det har resulterat i en lång rad dokument av olika rang. Här kan du läsa en sammanfattning av FN:s arbete för att bekämpa våld mot kvinnor och för att ge våldsutsatta kvinnor stöd. I slutet återfinns ett kortare avsnitt om Europarådets arbete med dessa frågor.

FN:s arbete för att bekämpa våld mot kvinnor
FN-stadgan proklamerar att FN och dess medlemsstater ska förbättra kvinnans ställning och skapa jämställdhet mellan kvinnor och män och att konventionsstaterna ska skapa ett rättsligt skydd för kvinnans rättigheter på samma grunder som för män.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna hänvisar till stadgan och nämner också särskilt mäns och kvinnors lika rättigheter.

De mänskliga rättigheterna kan delas in i olika grupper av bestämmelser, t.ex. politiska och medborgerliga rättigheter, bestämmelser om rättssäkerhet, skydd för personlig säkerhet och integritet och rättigheter för minoritetsgrupper. Jämställdhet mellan kvinnor och män betraktas som en mänsklig rättighet i sig.

Rätten att som kvinna inte utsättas för våld hör framförallt till gruppen grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter men de internationella reglerna om rättssäkerhet påverkar också våldsutsatta kvinnors situation. Problematiken om våld mot kvinnor omfattas således av de allmänna FN-konventionerna om mänskliga rättigheter, t.ex. konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, flyktingkonventionen och konventionen om tortyr och annan omänsklig behandling.

Systematiska våldtäkter men även andra former av sexuellt utnyttjande har erkänts som en särskild typ av tortyr av FN:s särskilde rapportör mot tortyr. För att den här konventionen ska vara tillämplig ska det emellertid röra sig om våld som utövats av företrädare för staten.

Våld mot kvinnor tas också upp i flera andra allmängiltiga konventioner och deklarationer, t.ex. i deklarationen om skydd av kvinnor och barn i akuta och väpnade konflikter (1974), i barnkonventionen (1979) och i konventionen om gränsöverskridande organiserad brottslighet (2003).

Det är ungefär femtio år sedan våld mot kvinnor började diskuteras som en särskild fråga i FN. Det ledde så småningom till utarbetandet av konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all Forms of Discrimination, (CEDAW).

Medvetenheten och synen på våld mot kvinnor har varit i stark förändring under de senaste årtiondena. Mänskliga rättigheter var under lång tid detsamma som offentliga rättigheter vilket gjorde att kvinnors situation i hemmen hamnade utanför arbetet med mänskliga rättigheter. Utvecklingen i FN rörande kvinnors ställning har rört sig från att först handla om kvinnors livssituation och roll i samhället i allmänhet till att handla om särskilda frågor som t.ex. våld mot kvinnor.

Några stora genomgripande förändringar är att våld mot kvinnor numera erkänns som ett allvarligt samhälleligt problem, att det har slagits fast att detta grundar sig på en könsmaktordning och att våldet inte längre ses som en privat angelägenhet.

Definitionen av våld mot kvinnor har utvidgats genom åren och omfattar inte bara fysiskt våld utan också psykiskt och sexuellt våld. Det internationella samfundet har också i många olika sammanhang slagit fast att våld mot kvinnor är en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

En särställning i FN:s arbete i frågor rörande kvinnors ställning har kvinnokommissionen som skapades redan 1946 och som har utarbetat många texter om kvinnor, framförallt kvinnokonventionen från 1979. Den är inte särskilt inriktad på våld mot kvinnor utan har ett brett perspektiv på kvinnors liv och rättigheter.

Dess övergripande mål är att alla former av diskriminering på grund av kön ska bekämpas och avskaffas. Genom dess övervakningsorgan, kommittén för avskaffande av diskriminering mot kvinnor eller den s.k. CEDAW-kommittén, har frågan om våld mot kvinnor uppmärksammats i FN.

Vid konferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993 som resulterade i den s.k. Wien-deklarationen var diskriminering av kvinnor en viktig fråga på dagordningen. Våld i hemmet var en fråga som diskuterades särskilt men synen på den här formen av våld varierade ännu mycket.

Under konferensen enades medlemsstaterna om den definition av våld mot kvinnor som nu återfinns i deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor. d v s att med uttrycket ”våld mot kvinnor” avses varje könsbetingad våldshandling som resulterar i eller sannolikt kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnor innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande vare sig det sker offentligt eller privat.

FN:s världskonferenser
Sedan 1975 har FN hållit fyra s.k. kvinnokonferenser. Inom ramen för dessa har det skett en utveckling inom vilken kvinnors situation har diskuteras, målsättningar och prioriteringar slagits fast och internationell lagstiftning utarbetats och antagits. Våld mot kvinnor har varit en bland många frågor som tagits upp på konferenserna.

Konferenserna har hållits i Mexico 1975, i Köpenhamn 1980, i Nairobi 1985 och i Peking 1995. Parallellt med de officiella konferenserna har det arrangerats alternativa konferenser för icke-statliga organisationer.

  • Mexico
    Den första världskonferensen inledde vad man kallar den globala dialogen om kvinnor och jämlikhet och under konferensen utlystes 1976-1985 som ett särskilt årtionde för kvinnor. Frågan om våld mot kvinnor togs inte upp uttryckligen i Mexico men man hänvisade till vikten av ”värdighet, säkerhet och jämlikhet i familjen”. En handlingsplan och en s.k. principplan antogs på konferensen och det beslöts också att en ny kvinnokonferens skulle hållas 1980.

    Utifrån diskussioner och genom påtryckningar under konferensen i Mexico skapades FN:s utvecklingsfond för kvinnor, United Nations Development Fund for Women, (UNIFEM) liksom FN:s forsknings- och utbildningsinstitut, United Nations International Research and Training Institute for the Advancement of Women, (INSTRAW).

  • Köpenhamn 1980
    På kvinnokonferensen i Köpenhamn 1980 antogs ett andra handlingsprogram för kvinnors rättigheter men också den första av FN:s många resolutioner om våld mot kvinnor. På det här stadiet hänvisade man till frågan om ”våld inom familjen”.

  • Nairobi 1985
    I Nairobi 1985 introducerades temat Equality, Development and Peace och det gångna årtiondet för kvinnor utvärderades. Vid den här konferensen fanns det en tydligare inriktning på frågan om våld mot kvinnor och ett dokument med strategier för arbetet mot våld mot kvinnor (Forward-looking Strategies for the Advancement of Women) fram till 2000 antogs. I det gjordes en koppling mellan fred i världen och avlägsnandet av våld mot kvinnor. Våld mot kvinnor erkändes som ett allvarligt problem och man identifierade vissa grupper av kvinnor som ansågs särskilt utsatta för våld.

    Det dokument som antogs i Nairobi kom att ligga till grund för Pekingkonferensen och det man enades ligger i sin tur till grund för det nu pågående arbetet.

    Kvinnorörelsen hade vid den här tiden blivit mer enad. Efter Nairobi skedde också en förändring angående hur man hanterade frågan om kvinnors situation inom FN-systemet.

  • Peking 1995
    FN:s fjärde världskvinnokonferens hölls i Peking 1995, även nu på temat Equality, Development and Peace. Det blev den största av kvinnokonferenserna med 189 regeringar representerade.

    Peking-konferensen var viktig eftersom den slog fast att kvinnors rättigheter också är mänskliga rättigheter. Våld mot kvinnor kom också att identifieras som ett av 12 kritiska områden att arbeta vidare med. Dokumenten från konferensen förstärkte och bekräftade också det ställningstagande som finns i deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor om fenomenet våld mot kvinnor som ett utslag av en rådande könsmaktsordning.

    En huvudfråga var handlingsplanen för våld mot kvinnor (Beijing Platform for Action) som före konferensen hade förhandlats av FN:s kvinnokommission (CSW). Konferensen antog en deklaration om att genomföra en handlingsplan som utarbetats på konferensen. Enligt denna ska staterna bl.a. verka för att bistå våldsutsatta kvinnor.

    En fråga av stor betydelse på konferensen var ”mainstreaming”, d.v.s. vikten av att staterna skulle integrera ett könsperspektiv i alla beslut. Medan utvecklingsländerna betonade frågan om hur världens och medlemsstaternas ekonomiska situation påverkar kvinnors villkor var kvinnors sexuella rättigheter en fråga som drevs av västländerna och som ledde till mycket diskussion.

    Pekingkonferensen beskrivs som huvudsakligen positiv eftersom den präglades av relativt stor samsyn och en vilja att åstadkomma resultat av medlemsstaterna.


Kvinnors rättigheter - mänskliga rättigheter
I deklarationen om avskaffande av allt våld mot kvinnor hade det slagits fast att våld mot kvinnor kränker och hindrar kvinnor från att åtnjuta sina mänskliga rättigheter.

I en FN-resolution från 1993 angavs det att kvinnors rättigheter skulle integreras i maskineriet för de mänskliga rättigheterna. Ändå kunde generalsekreteraren på Pekingkonferensen konstatera att det inte gjorts tillräckligt vilket hon uttryckte genom att säga “The silence of the world community in the face of women's rights violations has been almost deafening".

Den delegation som representerade EU på konferensen hävdade konsekvent kvinnors rätt att åtnjuta de mänskliga rättigheterna och dokumenten från Peking betonar också kvinnors mänskliga rättigheter på ett tydligare sätt än tidigare.

Efter Peking-konferensen
Under 2000 initierades en process för att utvärdera genomförandet av handlingsplanen från Peking. Framförallt är det FN:s enhet för kvinnors framåtskridande (Division for the Advancement of Women, DAW) som har till uppgift att främja och övervaka Pekingdokumentens efterlevnad men kvinnokommissionen har också haft en viktig roll i det arbetet.

En uppgift har varit att analysera brister och utmaningar inför framtiden. Medlemsstaterna hade ombetts rapportera om åtgärder de gjort för att förverkliga rekommendationerna på de 12 angelägna områden som identifierats under Pekingkonferensen. Kvinnokommissionen uppmanade dessutom regeringarna att utarbeta handlingsplaner i enlighet med dokumenten från Peking.

Generalförsamlingen beslöt att ordna en särskild session för att se över de framsteg som gjorts efter Pekingkonferensen. Den kallades Women 2000: Gender, equality, development and peace for the twenty-first century. Det förberedande arbetet inför sessionen visade bl.a. att 117 regeringar hade utarbetat handlingsplaner i enlighet med Pekingkonferensen. Arbetet inför sessionen omfattande en rad regionala möten som hölls på olika ställen i världen.

Utvärderingen visade att våld och fattigdom utgjorde de huvudsakliga hindren för jämlikhet mellan könen. Men man kunde också konstatera en positiv utveckling som innebar att många länder genomfört lagstiftning som kriminaliserade våld riktat mot kvinnor. Processen med att utvärdera framsteg och utveckling för kvinnor i världen efter Peking har lett till antagandet av en politisk deklaration, ett stort antal resolutioner, att kvinnokommissionen antagit ett program för frågor rörande våld mot kvinnor för perioden 2002-2006 samt en rapport av FN:s generalsekreterare.

FN-organ som arbetar med våld mot kvinnor
Det finns flera organ inom FN som arbetar med våld mot kvinnor. Det äldsta är FN:s  kvinnokommission, (Commission on the Status of Women, CSW), en mellanstatlig kommission som tillhör FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) och vars övergripande mål är att främja kvinnors framåtskridande.

Kvinnokommissionen utvecklar förslag till rättsakter och ger rekommendationer på områden som kommissionen finner angelägna. En av de viktigare uppgifterna för kvinnokommissionen på senare år har varit arbetet med genomförandet av Pekingdokumenten. Vid sina möten behandlar kommissionen bl. a. de 12 ”kritiska områden” som identifierades på Pekingkonferensen däribland våld mot kvinnor.

FN:s kvinnodiskrimineringskommitté (CEDAW-kommittén) är ett expertorgan som studerar ländernas efterlevnad av kvinnokonventionen och bemöter ländernas reservationer till den. Kommittén granskar dels de rapporter som staterna i enlighet med konventionen ska lägga fram vart fjärde år men den behandlar också annan information, t.ex. den som kommer från enskilda organisationer i så kallade skuggrapporter. Kommittén rapporterar om vidtagna åtgärder och aktiviteter till ECOSOC som i sin tur rapporterar till Generalförsamlingen.

Verksamheten inom FN:s utvecklingsfond för kvinnor (United Nations Development Fund for Women, UNIFEM) baserar sig på kvinnors mänskliga rättigheter. Förhindrande av våld mot kvinnor är ett av UNIFEM’s fyra strategiska områden. Till UNIFEM hör en särskild fond (UNIFEM’s Trust Fund in Support of Action to Eliminate Violence against Women) som kom till 1996 och som stöder åtgärder och projekt ämnade att förhindra våld mot kvinnor.

FN:s avdelning för kvinnors framåtskridande (United Nations Division for the Advancement of Women (DAW) arbetar med normer och riktlinjer som rör kvinnor, dels genom att se över efterlevanden av de internationella överenskommelser som gäller kvinnor och dels genom att arbeta med olika former av analys och forskning. Enheten stöder regeringar och organisationer genom att förse dem med information och genom att ge teknisk assistans till u-länder.
FN:s forsknings- och utbildningsinstitut (United Nations International Research and Training Institute for the Advancement of Women (UN-INSTRAW) som arbetar med att främja kvinnors situation skapades 1976.

Det är inte bara de särskilda kvinnoorganen som arbetar med frågor rörande våld mot kvinnor utan sedan 1989 ska medlemsstaterna på kvinnokommitténs uppmaning ta med frågan om våld mot kvinnor i rapporter av olika slag. Ämnet tas också upp av FN:s olika övervakande organ.

En särskild rapportör för våld mot kvinnor
En särskild rapportör för våld mot kvinnor tillsattes 1994. Rapportören har bl.a. till uppgift att söka och samla information om våld mot kvinnor och att rekommendera åtgärder för att motverka våld mot kvinnor. För att skapa sig en bild av situationen i olika delar av världen gör rapportören besök i medlemsstaterna.

Som FN:s första rapportör för våld mot kvinnor tillsattes Radhika Coomanswamy från Sri Lanka, en internationellt känd förkämpe för de mänskliga rättigheterna. Ett resultat av hennes arbete är det tilläggsprotokoll till konventionen om avskaffande av diskriminering mot kvinnor från 1998, som föreslogs av henne. Enligt protokollet har enskilda kvinnor liksom grupper av kvinnor rätt att vända sig till FN och CEDAW-kommittén för att få upprättelse och kompensation när inhemska rättsmedel har uttömts.

Den nuvarande rapportören för våld mot kvinnor i FN heter Yakin Ertürk. Hon är professor i sociologi vid universitetet i Ankara. Tidigare har hon varit chef för FN:s avdelning för kvinnors framåtskridande (DAW) liksom för FN:s forsknings- och utbildningsinstitut (INSTRAW).

Läs mer om olika FN-dokument kring våld mot kvinnor genom att följa de länkade rubrikerna nedan! Länkar till Europaråds-dokumet kommer sist i sammanställningen!
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor eller den s.k. Kvinnokonventionen är en av FN:s centrala konventioner om mänskliga rättigheter och den täcker många olika frågor som berör kvinnors livssituation. Konventionen antogs 1979 och trädde i kraft 1981. Den brukar beskrivas som kvinnornas särskilda rättighetsförklaring.
Det fakultativa protokollet till kvinnokonventionen ger kvinnor rätt att rikta individuella klagomål till CEDAW-kommitten. Sverige har ratificerat och tillrätt protokollet.

Deklarationen om avskaffande av allt våld mot kvinnor är det viktigaste dokumentet som särskilt gäller våld mot kvinnor.

Pekingdeklarationen speglar världssamfundets syn på kvinnofrågor i allmänhet. Den ger också uttryck för synen på våld mot kvinnor och den utgör en plattform för FN:s pågående arbete för att bekämpa våld mot kvinnor.

FN:s rekommendation 12 om våld mot kvinnor i hemmet (1989)

Den första rekommendation i vilken CEDAW ålade medlemsstaterna att redovisa lagstiftningsåtgärder till förmån för våldsutsatta kvinnor. Även förekomsten av stödåtgärder till dessa kvinnor ska redovisas. Rekommendationen hänvisar till artiklarna 2, 5, 11, 12 och 16 i kvinnokonventionen.

Europarådets arbete med våld mot kvinnor
Eftersom ett av Europarådets övergripande mål är att skydda de mänskliga rättigheterna så är också avskaffandet och bekämpandet av våld mot kvinnor ett av dess viktigare arbetsområden.

Under 1993 hölls en ministerkonferens för jämlikhet mellan män och kvinnor i Rom och sedan dess har frågan om våld mot kvinnor varit särskilt prioriterad. På konferensen antogs ett dokument med strategier, Strategies for the elimination of violence against women in society: the media and other means, som sedermera ledde till en handlingsplan.

I Europarådet är det generaldirektoratet för mänskliga rättigheter och styrkommittén för jämställdhetsfrågor (Steering Committee for Equality between Women and Men, CDEG) som har ansvaret för frågor om våld mot kvinnor. I styrkommittén har varje medlemsland en representant och den arbetar med att främja jämställdhet såväl nationellt som inom Europarådet. Arbetet innebär bl. a. medvetandegörande i olika former och kommittén har sammanställt befintlig lagstiftning i Europarådets medlemsländer liksom rättsakter om jämlikhetsfrågor som antagits av Europarådet.

Vid ett toppmöte i Warsawa 2005 beslöt man om två åtgärder för det fortsatta arbetet för att bekämpa våld mot kvinnor, dels att tillsätta en specialgrupp för våld mot kvinnor som bl. a. skulle ha till uppgift att utvärdera och dels att föreslå åtgärder och att lansera en kampanj i samarbete med ideella organisationer.

Följ länkad rubrik nedan för mer läsning!

Council of Europe recommendation 2002 (5) on the protection of women against violence

Europarådets rekommendation om skydd för våld mot kvinnor är den senaste av de rekommendationer som på ett allmänt plan berör våld mot kvinnor. Den är för närvarande särskilt aktuell genom en resolution från 2006 i vilken Europarådet tar upp frågan om hur rekommendationens målsättningar kan förverkligas.

Senast uppdaterad:2019-10-04