Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet

FN:s konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet (United Nations Convention Against Transnational Organized Crime, UNTOC) räknas till en av de fem stora människorättskonventionerna. Konventionen öppnades för undertecknande 2000 och trädde i kraft 2003.
Till konventionen om gränsöverskridande organiserad brottslighet hör tre tilläggsprotokoll som rör människohandel, människosmuggling land-, luft- och sjövägen och tillverkande av vapen. De två första berör frågor om människohandel. Länderna måste ha tillträtt konventionen innan de kan ansluta sig till protokollen. Tilläggsprotokollet om människohandel eller det s k Palermoprotokollet ska tolkas tillsammans med konventionen. De handlingar som definieras som brott enligt protokollen ska också anses som brott under konventionen. Konventionen etablerar miniminivåer och därför har länderna möjlighet att gå längre i sin nationella lagstiftning och att etablera strängare åtgärder än vad som ange si konventionen. Tanken med konventionen och protokollet är att staterna med hjälp av dem på ett övergripande och konsekvent sätt ska kunna tackla problemen med människohandel.
Det är FN:s organ mot brott och narkotika (UNODC) som bevakar efterlevnaden av konventionen om gränsöverskridande organiserad brottslighet och de tillhörande protokollen.
Den gränsöverskridande organiserade brottsligheten gör skyddet av brottsoffer och vittnen till en viktig fråga. Syftet med konventionen är att etablera ett gemensamt språk i bekämpandet av människohandel och att avlägsna hinder för internationellt samarbete. FN:s konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet är indelad i olika områden som rör t ex kriminalisering, förebyggande arbete, och teknisk assistans.
Den grupp som tillsattes för att utarbeta konventionen hade mandat att fokusera på brottet och gärningsmannen medan frågor om offer huvudsakligen skulle behandlas i protokollet. Flera principer gällande offer återkommer dock i både konventionen och protokollet, t ex de om skydd och ersättning. Bestämmelser om statlig ersättning finns dock inte vare sig i konventionen eller i protokollet. Viktimologer har kritiserat konventionen för dess avsaknad av bestämmelser om skydd av offer i deras hemland.
Konventionen är inte inriktad på brottsoffer men den tar upp brottsoffer och vittnen i artiklarna 24-25. Här finns några av de grundläggande principer som ska gälla för brottsoffer generellt och som också återfinns i FN:s brottsofferdeklaration, t e x rätten till ersättning, rätten till skydd mot hot och rätten att göra sig hörd i rättsprocessen.  Här finns också bestämmelser om internationell förflyttning av vittnen när det är lämpligt.
Senast uppdaterad:2017-07-24