Europarådets rekommendation om skydd för våld mot kvinnor

Council of Europe recommendation 2002 (5) on the protection of women against violence

Europarådets rekommendation om skydd för våld mot kvinnor utarbetades under ledning av generaldirektoratet för mänskliga rättigheter och styrkommittén för jämställdhetsfrågor. Själva rekommendationen är ganska kort men till den hör ett omfattande bihang och en rapport: Recommendation Rec(2002)5 of the Committee of Ministers to member States on the protection of women against violence adopted on 30 April 2002 and Explanatory Memorandum.

Rekommendationen hänvisar till andra internationella dokument, däribland Europarådets rekommendation om våld i familjen från 1984. Liksom flera andra dokument om brottsoffer hänvisar rekommendationen om skydd av våldsutsatta kvinnor till Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och till konventionens praxis om kränkningar av rätten till liv och omänsklig behandling.

Rekommendationen innehåller en definition av våld mot kvinnor och tar upp särskilda former av våld, t.ex. könsstympning, hedersbrott och de som bevittnar våld mot närstående i sina familjer.

En grundläggande artikel i rekommendationen är den som återkommer i många internationella dokument om våld mot kvinnor och som slår fast att inget land ska hänvisa till sedvänja, religion eller tradition som ett skäl att frångå de åtaganden som finns i rekommendationen.

Rekommendationens inledning handlar om omfattningen av våld mot kvinnor och hänvisar till staternas kostnader för det. Man konstaterar sedan att kvinnor lider av mångdubbel diskriminering på grund av sitt kön men också på grund av sedvänjor och traditioner. Vidare konstaterar man att våld mot kvinnor är ett allvarligt socialt och strukturellt problem. Kommentaren till rekommendationen understryker vikten av att fenomenet våld mot kvinnor inte skulle ses som ett en serie individuella händelser utan i ett sammanhang eftersom det beror på en underliggande struktur. Den understryker också det kollektiva ansvaret för problemet. Därför uppmuntras också män att aktivt delta i arbete mot våld mot kvinnor.

Rekommendationen erkänner också behovet av en övergripande strategi för att hantera våld mot kvinnor. Staterna uppmanas att utarbeta handlingsplaner, såväl nationella och övergripande som specifika för olika yrkesgrupper som möter våldsutsatta kvinnor. Rekommendationen erkänner och uppmuntrar det arbete som görs av ideella organisationer (NGO:s).

Bland rubrikerna i rekommendationen finns bl.a. civilmål, brottmål, stöd till våldsutsatta kvinnor och en genetisk databank.

När det gäller medvetandegörande ska medlemsstaterna bl.a. inkludera frågor om våld mot kvinnor i grundläggande utbildning för polis, personal i rättsväsendet liksom i utbildning för hälso- och sjukvården. De bör också sträva mot att frågan om våld mot kvinnor kommer med i utbildning för domare.

Rekommendationen använder sig av ett vanligt begrepp i dokument rörande mänskliga rättigheter, nämligen ”due diligence” vilket innebär att staterna ska vidta erforderliga åtgärder för att genomföra det som den aktuella rättsakten syftar till, i det här fallet åtagandet att förebygga, undersöka och straffa våldshandlingar. Likaså uppmanar rekommendationen medlemsstaterna att straffbelägga alla former av våld inom familjen. Om stöd till våldsutsatta kvinnor sägs det rent övergripande att detta bör var samordnat professionellt och ges över yrkesgränserna.

Det har hävdats att den här rekommendationen inte vunnit tillräckligt gehör i medlemsländerna. Den straffrättsliga styrkommittén i Europarådets undersöker därför behovet av ett bindande Europarådsdokument angående våld mot kvinnor. I en ny resolution om brottsoffer från 2006 hänvisar Europarådet till rekommendationen. Där inbjuds Ministerkommittén att ge den ansvariga kommittén, tillsammans med relevanta Europarådsorgan i uppgift att undersöka sådana åtgärder som omnämns i rekommendationen för att avgöra behovet av en ny internationell normativ rättsakt om våld mot kvinnor. Studien ska rapporteras till ministerkommittén som ska besluta om fortsatt arbete på området.

Senast uppdaterad:2017-07-24