Skadestånd

Inte sällan får vi på Brottsoffermyndigheten frågor om anledningen till att myndigheten i vissa fall inte betalar ut det skadestånd som en domstol har bestämt. Så här ligger det till:

Man måste skilja på rätten till skadestånd från gärningsmannen och rätten till den statliga brottsskadeersättningen. Domstolarna bestämmer skadestånden. Brottsoffermyndigheten ska sedan självständigt bestämma eventuell brottsskadeersättning om brottsoffret inte kunnat få ut sitt skadestånd och inte heller fått försäkringsersättning. I de allra flesta fallen överensstämmer brottsskadeersättningens belopp med det skadeståndsbelopp som domstolen bestämt. Om myndigheten bestämmer ersättningen till ett lägre belopp har brottsoffret kvar rätten till det överskjutande skadeståndsbeloppet från gärningsmannen. Myndigheten kan alltså varken sänka eller höja skadestånden utan beslutar endast om den statliga ersättningen.

Varför överensstämmer då inte alltid brottsskadeersättningens storlek med det utdömda skadeståndsbeloppet? Enligt svensk skadeståndsrätt råder avtalsfrihet. Om ett brottsoffer begär 50 000 kr för en skada och den som begått brottet godtar det, dömer domstolen ut det beloppet utan s.k. sakprövning av dess storlek. Att skadeståndsrättslig praxis säger att man endast har rätt till 10 000 kr för skadan spelar ingen roll. När det är på det sättet och skadeståndsbeloppet alltså inte har prövats av domstolen i sak, kommer Brottsoffermyndigheten vid sin självständiga prövning ofta fram till ett belopp som skiljer sig från det avtalade. I detta exempel skulle sålunda 10 000 kr betalas ut i brottsskadeersättning.

Enligt brottsskadelagen ska ersättningen sänkas eller helt utebli (s.k. jämkning) om brottsoffret varit provocerande eller på annat sätt själv har ökat skaderisken. En annan skillnad är att man ska dra av ett ”självriskbelopp”, som för närvarande är 1 500 kr, från brottsskadeersättningen. Fler skillnader finns i lagstiftningen mellan rätten till brottsskadeersättning och rätten till skadestånd.

Från domstolsförhandlingen till dess att ansökningen om brottsskadeersättning kommit in till Brottsoffermyndigheten har det alltid gått en tid och ny utredning kan ha tillkommit. Ersättningsposten ”sveda och värk” bygger till stor del på hur länge man varit kännbart påverkad av den skada som brottet orsakat. Eftersom rättegången ofta ligger tidsmässigt nära brottstillfället kan domstolen exempelvis ha varit tvungen att göra en teoretisk skattning av läkningstiden för en skada och bestämma ersättning för sveda och värk utifrån detta antagande. När ansökningen om brottsskadeersättning sedan görs har det regelmässigt förflutit en längre tid, vilket oftast gör att Brottsoffermyndigheten vet hur lång läkningstiden blev. Oavsett om den blev ovanligt lång eller kort ska brottsoffret ha ersättning för sveda och värk beräknad efter den verkliga tiden.

Även om en dom på skadestånd är sakprövad kan Brottsoffermyndigheten ibland se att det utdömda beloppet avviker från skadeståndsrättslig praxis. Det kan t.ex. bero på att domstolen inte har haft kunskap om vilka belopp andra domstolar brukar döma ut för liknande brott eller skador. När avvikelsen inte är liten betalar myndigheten ut det belopp som får anses överensstämma med skadeståndsrättslig praxis. Om myndigheten inte gjorde så skulle människor som drabbats av likadana brott eller skador få olika stora ersättningar. Myndigheten medverkar på så sätt till att praxis verkligen blir likadan över hela landet. Det händer att domstolen i domen förklarar varför den dömer ut ett belopp som avviker från skadeståndsrättslig praxis. I sådana fall följer myndigheten regelmässigt domen.